Bakgrund till kriget i
Kosova

1966 gick det upp för de Jugoslaviska myndigheterna att Kosovas albanerna helt saknade minoritetsrättigheter. Detta trots politikernas beröm av sig själva för sin välutvecklade: "jugoslaviska nationalitets- och minoritetspolitik".

Den dåvarande presidenten Josip Broz Tito gick genast själv i bräschen för albanernas rättigheter. Albanerna fick rätt att använda sin flagga på särskilda dagar (grundläggande för att skapa en nationell identitet). Det grundlades ett universitet i Prishtina där undervisningen skedde på två olika språk - albanska och serbiska. Det självstyre som albanerna enligt konstitutionen hade rätt till blev verklighet. Året efter Titos död blev händelse förloppet dramatiskt: Revolten i Prishtina I mars 1981 utbröt en våldsam studentrevolt i Prishtina, anledningen var universitetets miserabla studieförhållanden. Polisens drakoniska åtgärder ledde till att revolten eskalerade till nationell nivå, revolten involverade nu hela Kosova och de revolterande krävde att; Kosova skulle få republikstatus; de revolterande menade att det skulle ske en gränsrevision gentemot Montenegro, Serbien och Makedonien - alla albansktalande skulle samlas i en stat; och storrepubliken Kosova skulle begära utträde ur federationen och anslutas till Albanien. Inte oväntat blev svaret från polisens och JNAs sida mycket hårt, dessa ville till varje pris hålla samman federationen. Aktivisterna dödades eller sattes i fängelse.

Regimen tystade ned det skedda. Journalisterna i Jugoslavien fick inte skriva om kosovarevolten och de protesterade.

Reaktionen

Händelserna 1981 resulterade i en kampanj från den jugoslaviska regeringens håll för att blåsa liv i den falnande serbiska nationalismen. De intellektuella i Belgrad ville hålla Kosovas majoritet, de albansktalande i schack. Under 1986 författades bland annat Folkmordspetionen vilken hade föregåtts av den serbiska vetenskapsakademins såkallade "memorandum" som innehöll en elegi över den hemska behandlingen av Serbien under efterkrigstiden: titoisterna hade styckat och stympat Serbien och de hade bränt serbiska skördar, våldtagit och mördat. Anklagelserna var givetvis falsifierade men pressen lämnade ingen plats för dementier. Den serbiska nationalismen hade tills dess varit av nostalgisk art blev nu aggressiv.

Slobodan Milosevic

I maj 1986 blev Slobodan Milosovic vald till Jugoslaviens president. Milosovic var känd som dogmatiker och stod för en jugoslavisk linje, mot separatism och upplösning. De flesta bedömare menade att han var en relativt svag ledare. Det har spekulerats i att han var ett kompromissförslag som de andra regeringsledamöterna trodde sig kunna manipulera. Valet av Milosevic gav också möjlighet för partiet att visa att de representerade en "perestrojka linje". Den norska professorn i slaviska språk, Svein Mönnesland, menar i sin bok: För Jugoslavia og etter att; Kosovafrågan blev Milosovic politiska språngbräda. Slobodan hävdade att den serbiska utvandringen från Kosovo (serbisk stavning) måste stoppas och att serberna skulle återupprätta kontrollen över det autonoma området.

Antalet serber i Kosova började närma sig de nuvarande 10%, serberna ville (och vill) inte bo i Kosova för där bor det så många albaner. Milosovic har med tvång försökt få Krajina serberna, efter den serbiska arméns katastrofala nederlag i Bosnien-Herzegovina, att kolonialisera området - det misslyckades. Serberna menar att Kosova är deras pågrund av nederlaget (?) i Kosovo polje den 28 juni 1389 och därför att det första storserbiska riket hade sitt centrum där. Kosovoserberna arrangerade demonstrationer i Belgrad 1986 under paroller och slagord vilka beklagade serbernas situation och de anklagade albanerna för allehanda illdåd.

Demonstrationerna fick en omfattande publicitet och tidningarna fylldes med skräckhistorier om hur serberna blev trakasserade. Milosovic förstod att utnyttja situationen för sina politiska mål.

Den 24 april besökte Slobodan ett stort antialbanskt möte vid järnvägsknuten på de legendariska Trastfälten, Kosovo polje, i Kosova och polisen använde batonger för att upplösa mötet. Detta ledde till att Milosovic fällde sitt första uppmärksammade nationalistiska uttalande, de bevingade orden: Ingen har rätt att slå detta folk.

Det berättas att Milosevic, tidigare federalist, skakade av nationalistisk yra (eller var det upphetsning över all personlig makt nationalismen kunde leda till) när han återvände till Belgrad dagen efter.

Slobodan "Slobo" Milosevic beslutade 1987 om en revolution uppifrån: den så kallade Antibyråkratiska revolutionen som utspelade sig 1988. Milosovic lät bussa mängder av serbiska demonstranter till delstaterna Montenegro och Vojvodina. Han lyckades avsätta delstatsledningarna: i Montenegro sommaren 1988 och Vojvodina i januari 1989.

Ovanifrånrevolutionen med det trevliga namnet den Antibyråkratiska revolutionen visade sig vara en regelrätt serbisk intervention för att stärka Slobos makt. Kampanjens kulmen nåddes den 28 mars 1989 när Serbien antog den nya författningen som starkt begränsade självstyret i de autonoma områdena inom Serbien, Kosova och Vojvodina. Ibrahim Rugova Under tiden växte det fram nya politiska partier i Jugoslavien, i Kosova stod litteraturhistorikern Ibrahim Rugova i täten för massrörelsen "Kosovos demokratiska förbund". Rugova var en moderat politiker som tillämpade en kompromisslös parlamentarisk ickevålds politik. Den 1 juli 1990 krävde den albanska delen av Kosovas nationalförsamling att Kosova skulle få en republiks status med resultatet att Belgrad upplöste parlamentet och regeringen. Nu skulle Kosova styras som protektorat av vicepresidenten i det serbiska parlamentet.

Serbien lät stänga den albanskspråkiga radion och TV:n i Kosova, andra albanskspråkiga sändningar stördes: det uppstod ett informations vakuum.

Den 3 september svarade albanerna med en generalstrejk. Denna möttes med uppsägningar och yrkesförbud. Men albanerna organiserade sig och Rugovas parti LDK lyckades mygla sig till en stark position i det som skulle bli en exilregering Den 28 september 1990 efter en dragkamp med den albanskspråkiga pressen avskaffas Kosovas och Vojvodinas självstyre helt. Det infördes apartheidlagar mot Kosovas albanska befolkning. Det socialdemokratiska partiet bildade tillsammans med Ungdomspartiet och LDK en exilregering och exilalbanerna betalade en tre procentig skatt till denna. De upprättade ett helt parallellsamhälle och valde Ibrahim Rugova till "skuggpresident". Rugova åkte kors och tvärs över världen och världen förklarade att de var positiva till Rugova och hans ickevåldspolitik, vad han aldrig förstod var att; om världen var positiva till honom så gillade de inte hans krav på ett självstyrande Kosova.

Kosovas Befrielse Armé, UCK

Albanerna har ständigt och jämt blivit undanknuffade och svikna av omvärlden.

1996 rann bägaren över; Kosovas befrielse armé, UCK igång sin första kampanj - med bomber ville man visa världen - man kan inte ignorera att människor behandlas hur illa som helst. Ibrahim Rugova tvärnekade att UCK fanns och att albanerna både var ledsna och förbannade på honom, då de trodde att han ljög om omärldens sympati och på västvärlden. Rugova förklarade att UCK var serbiska provokatörer. 1997 gjorde UCK sitt första offentliga framträdande. Det skedde inför hundratals människor på en begravning: en maskerad man i UCKs uniform läste ett ställningstagande och UCK möttes med något så ovanligt för begravningar som stormande ovationer.

Det började gå bra för UCK och under våren 1998 befriade organisationen städer och allt fler sökte sig till organisationen. Det första stora bakslaget skedde under sensommaren då gerilla armén fick dra sig tillbaka.

I januari 1999 rapporterade internationell media om våldsupptrappningen i Kosova. Serbiska styrkor hade genomförd en massaker på 45 människor i byn Racak i centrala Kosova. Onsdagen den 17 mars förklarade den finska patologen Helena Ranta, att enligt resultaten av hennes undersökning hade serberna begått "Brott mot mänskligheten". Hon påpekade att massakern, i strid med vad som sagts i serbisk massmedia, inte föregåtts av strid.

Världen vaknade nu äntligen och resten av historien kan alla som läser tidningar eller ser på TV.

Den serbiska propagandans verkan, och NATO: Det är oerhört svårt att värdera information från krigsområdet, för närvarande alla har skäl att hushålla med sanningen. Våra serbiska kamrater: anarkisterna i Belgrad är också de illa åtgångna av propagandamaskineriet, ett pressmedelande från e-postlistan Zagniflacht är väl så talande:

De otroliga händelser som sker i Europa, mera precist i Serbien och Montenegro, kommer att ändra våra liv ur flera aspekter. Beslutet "att använda våld av humanitära orsaker" är ett tecken på otålighet, otålighet och den politiska elitens impotens.

Författarna, Miljenko Dereta Dubravka Velat, nämner inte ens Kosova i sitt annars insiktsfulla meddelande. Denna glömska är säkert omedveten och skapad av statsmakten. Meddelandet är dock problematiskt, i synnerhet för vänstern. Meddelandet verkar så glasklart i sin moraliska indignation:

Bombattackerna i ett ickeförklarat krig förstör människoliv, armeanläggningar och alla chanser för Serbien att genomföra en demokratisk process i en nära framtid. Tio års hårt arbete av modiga människor i oppositionen och i NGO sektorn, vilka försökt utveckla ett civilt samhälles institutioner, för att främja europeiska värden, för att undervisa om "ickevåld som konfliktlösnings alternativ", allt detta har utplånats under en natt.

Som vänstermänniska associerar vi genast till Sydafrika eller Vietnam. Problemet är att den stora serbiska oppositionen krossas, tänker vi; vi bör slåss för de oppositionella.

Författarna nämner aldrig att den viktigaste organiserade oppositionen i Serbien, redan före bombningarna, var krossad - den var fullständigt utraderad av Milosovic Divide and rule strategi. Det jättelika demokratiska arbete författarna nämner, är sedan länge tillintetgjort. De senaste åtgärderna: att stänga radio B92 och tidningarna Vreme, Zeri och Monitor var tillintetgörande av yttrandefriheten. Det var INTE att krossa oppositionen.

Det är sant att NATO stryper oppositionen genom sin propaganda apparat. Arméns pressofficerare visar bilder från "intelligenta bomber". Bomber som spar människoliv. Med ett amerikanskt uttryck: bullshit. NATOs propaganda apparat har däremot förtalat serberna i syfte att demonisera dem. Demoner är lättare att döda än människor, demoner är per definition onda. Västvärlden kan därför anklagas för att begå "förberedelse för folkmord". Det finns en viss riktighet i det serbiska påståendet att NATO dessutom begår folkmord med bombraiderna.

Men vi bör inte glömma att serberna själva begår folkmord i och med de ethniska rensningarna och apartheid lagarna. Milosovic har släppt de 52 grövsta förbrytarna ur fängelserna, dessa kriminella bildar friskaror som driver kring och skjuter albaner för att det är roligt. Arkans "Tigrar" som vi hoppades slippa se igen efter Bosnien krigen härjar de albanska byarna. Det är serberna som idkar anfallskrig mot Kosova och inte tvärt om.

Yelahs not: Läs även Kriget i Kosova och Torsdagen den 25 mars 1999.