Tränad till att vara
kvinna

I min personlighet ligger en vilja av att vara beroende. Det ligger en stor grad av vikt vid empati, och på att lyssna och förstå andra. Det är inget som gör mig till en bättre eller sämre människa, det är bara någonting jag är tränad till och själv har tränat in. Och eftersom jag själv har tränat in det, så är det troligt att jag kommer att använda det och att jag kommer att uppmana andra att göra det.Hur länge jag hållit på och träna vet jag inte, men det rör sig om nästan hela mitt liv.

Jag tränade mig när jag försökte få folk att sluta bråka på skolgården, jag tränade mig när jag lärde mig att man skulle vända den andra kinden till, jag tränade mig när jag läste Starlet. Jag tränade mig när jag försökte övertyga mina tjejkompisar om att killarna som tafsade på dem bara gjorde det för att de tyckte om dem.

Medan jag är tränad för beroende är den som jag förväntas möta inte tränad i detta. Jag kan inte påstå att jag vet hur den människan är tränad, men jag märker ganska snabbt att vi inte är tränade på samma sätt. Och detta skapar komplikationer.

Den träning jag fått har jag sånär som på utvecklat till en teknik. Den är inte bara är av godo. Jag är inte godare än den andra parten. Visst skulle det vara frestande att påstå det, men det är ju inte sant. Och ju mer jag utövar tekniken, desto mer märker jag att det faller tillbaka på mig själv.

Jag tror det är i det skenet man ska se henne - den västerländska kvinnan. I närheten av där du just nu läser denna krönika finns hon. Hon försöker få mannen att gå och handla, gråter för att hon inte får några röda rosor, lägger sig under honom i sängen även när hela hennes inre säger nej, tjatar på honom att det är hans tur att hämta ungarna på dagis. Så skriker åt honom för att han inte lyssnar. Så försöker hon få honom att öppna upp sig och släppa in henne.

Destruktiva västerländska kvinnor. Västerländska kvinnor som är fullständigt körda i huvudet, västerländska kvinnor som gång på gång väljer bort sina kvinnliga vänner till förmån för mannen. Västerländska kvinnor som lipar för ingenting, västerländska kvinnor som försöker förändra mannen och träna honom som hon själv blivit tränad, västerländska kvinnor som binder mannen och inte är något annat än tjatiga, gnälliga, eller jobbiga. Klängrankor. Sådana västerländska kvinnor som inte är värda annat än förakt. Kan de inte bara skaffa sig ett eget liv?!

Se på Bridget Jones, se på Ally McBeal; de har strålande karriärer, men känner sig ändå inte hela. De tycker att de saknar det viktigaste i livet. Så sjunger Wonda Shepard i Ally McBeals ledmotiv "I´ve been searching my soul tonight, don´t wanna be alone in life". Så sitter Bridget Jones på sin säng och sjunger med desperation "All by myself, don´t wanna live, all by myself". Och sen kommer hon i slutscenen att skippa utflykten med sina vänner, för att i stället kyssa drömprinsen. Och att han läst hennes dagbok är därmed förlåtet.

Så är vi västerländska kvinnor matade med beroende, så är vi redo att ge omsorg i utbyte mot en mans beskydd och bekräftelse. Så är vi beroende av hans kärlek för att kunna existera som fullvärdiga människor. För om vi inte har hans kärlek är vi ingenting.

Det är inte så att den västerländska kvinnan inte är viktig för den västerländska mannen, men hon är inte hans allt. Däremot är han hennes allt. Självklart finns det variationer, men regeln blir ändå underförstått att den västerländska kvinnan ska vänta på prinsen, och den västerländska mannen ska vänta på halva kungariket.

Så lär sig de västerländska männen att sträva efter makt, för att vara någon, samtidigt som den västerländska kvinnan lär sig att sträva efter en man, för att vara någon. Och det är där någonstans det slår fel.

Den västerländska kvinnan har hela sitt liv tränat sig i omsorg, i att förstå sina känslor, i att lyssna på andra. Västerländska män har inte fått den träningen. Eftersom de är västerländska män har de tränats till andra saker, och lärt sig prioritera andra saker. Förbluffade och gråtande står vi västerländska kvinnor och ser hur illusionerna om prinsen bara faller. Och när den illusionen faller, så faller allt vi har byggt upp under hela vår livstid. Därför kan vi inte låta den falla. Därför klamrar vi oss fast vid smulor av mäns uppmärksamhet och kärlek. Vi är ju inget annars, vi finns ju inte annars.

Så gör vi felet att bli mera beroende, för att visa världen att beroende behövs, så talar vi om kärlek och icke-våld, för att det behövs i världen. Det är bara det att det får motsatt effekt.

Så länge västerländska kvinnor talar om beroende kommer de fortsätta att vara de mest beroende. Så länge västerländska kvinnor talar om icke-våld kommer de fortsätta att bli slagna. Så länge västerländska kvinnor fortsätter att hävda behovet av altruism och värme kommer de att sugas ut på omsorg och känslor. Och så länge vi fortsätter att tro att en man är lösningen har vi inte en chans att uppnå något som ens liknar jämställdhet.