I spåren av Palme

Jag var nio år när Palme dog. Som så många andra kommer jag exakt ihåg när jag fick beskedet. Pappa väckte mig tidigt den morgonen för att berätta att Sveriges statsminister Olof Palme hade skjutits på öppen gata när han promenerade hem från kvällsbion tillsammans med sin fru Lisbeth. Mordplatsen var Sveavägen i centrala Stockholm. Verkligheten, som vi denna tid innefattade möjligheten att Sveriges statsminister kunde gå på bio en vardagskväll utan att vara omgiven av livvakter, förändrades. Pappa hade en klump i halsen och först i efterhand har jag förstått att han grät den morgonen.

Själv var jag nog för liten för att förstå vidden i attentatet. Under min uppväxt hade jag blivit bortskämd med föräldrar som inte jobbade ihjäl sig och en skola där lärarna drevs av ett patos att undervisa sina elever. Inte bara plocka ut den högsta lönen i lärarlaget. Jag hade njutit frukterna av ett samhälle som värdesatte alla människor lika mycket och värnade om varandra. Ett solidariskt samhälle där även de som var lyckligt lottade förstod nyttan av att alla behandlades som medborgare med lika värde och ansvar. Däremot hade jag inte insett hur mycket Olof Palme och hans politiska föregångare hade del i detta samhällsbygge. Inte heller hur mycket han betydde för mina föräldrar. Det går kanske inte heller att begära av en nioåring.

Under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet var det förändringens vind som blåste över Sverige. Avregleringar, nedskärningar, reformer, konsulter, den tärande sektorn blev begrepp som blev gångbara. En fastighetsbubbla som brast, banker som nästan gick omkull och en krona som sjönk så dramatiskt att det för en dag, eller i alla fall delar av en dag, fastställdes en ränta på 500 procent.

Det hade gått några år sedan mordet på Palme och jag var på väg in i tonåren. De intressen som senare i livet skulle blomma ut var fortfarande omslutna av knoppar (vilka visserligen hade fått lite näring) och i stället dominerade mitt idrottsintresse. Jag tog tillfället i akt att studera samtidigt som träningen gavs högsta prioritet. Efter en avbruten fotbollskarriär fick i stället universitetet och de utblommade knopparna ta vid vilket närde en passion för resandet och samhällsintresse. Det var genom dessa intressen jag skulle möta Palme igen.

Den kompakta tystnaden i Sverige kring Olof Palme förundrade mig inte speciellt mycket under nittiotalets första del. Det var en tid av besparingar, nedmontering och underkastelse i kampen mot den stora statskulden. Göran Persson formade hela den socialdemokratiska politiken efter devisen "den som är satt i skuld är icke fri". Visserligen ett tankesätt som jag sympatiserar med i sak, men de som skulle ta oss ur skuldfällan var inte de som hade orsakat den. Devisen fungerade som bevis för att klassklyftorna måste öka igen. Den arbetande trebarnsmamman fick en sämre vardag medan bankdirektörerna löste ut sina fallskärmar och avgick utan att avkrävas någon återbetalning. Den solidariska politiken angreps från alla håll. Nu skulle allt konkurrensutsättas för det är endast genom konkurrens som människor kan fås att arbeta på ett effektivt och kostnadsoptimalt sätt. Eller? Klyftorna blev bråddjupa i det svenska samhället igen och Palme sopades under mattan.

Men så i slutet av årtiondet reste jag till Grekland. Sommaren nittionio gjorde jag som många andra svenskar och åkte till Grekland tillsammans med min flickvän. Skillnaden var att jag inte bara stannade där en vecka eller två, utan åtta varav fyra själv och fyra med tjejen. Dagarna blev till veckor tillsammans med gästvänliga människor, kulturella skatter och god mat. När jag kom till Thessaloniki i norra Grekland slogs jag av dess kontraster. Den lilla mysiga gamla staden som låg uppe på berget med utsikt över det modernistiskt planerade centrala Thessaloniki. Människorna var lika gästvänliga som jag hade blivit bortskämd med under min resa genom det antika och samtidigt moderna samhället. Vandrarhemmet var ett av de sämsta som jag har bott på under mina resor. Receptionen var endast öppen fyra timmar om dagen vilket innebar att man var tvungen att komma eller gå under två timmar på förmiddagen och två timmar på kvällen. Allt för att föreståndaren skulle kunna tjäna pengar utan att själv lägga ner något arbete. När sen sängarna såg ut som bananer till formen och rummen var befolkade med åtminstone fem människor för mycket, förstår jag om många bara stannar en natt i Thessaloniki för att ta tåget till Bulgarien på deras enmånadsresa, utstakad och klar i Lonely Planet, runt Europa.

Slumpen gjorde att jag stannade där längre. Att jag träffade John Economo under dessa omständigheter var kanske inte så konstigt men möten som är oväntade är alltid möten. När jag klev ut från vandrarhemmet efter första natten ett par minuter innan föreståndaren hann låsa dörren mötte jag honom. John blev alldeles glad när jag sa att jag var från Sverige. Han hade aldrig varit i ett vackrare land med trevligare människor sa han. Jag blev lite förvånad att detta kom från honom som levde i den bästa av världar. Grekland har inte bara de bästa städerna, det klaraste vattnet utan är också platsen för demokratins födelse. Visserligen ser den representativa demokrati som utövas av olika länder runt om i världen idag mycket olik ut den form av beslutsfattande som fanns i det antika Grekland. Samtidigt uppstod idén om människors självständighet från en högre makt, vilken till exempel manifesteras i den svenska författningens första rad "all makt utgår från folket", just i Grekland för cirka 6000 år sedan. Numera tvingas grekerna till valurnorna genom rösttvång. Dessutom gjordes det bästa för att sprida ut negativa bilder om Sverige på nittiotalet vilket jag hade med mig i bakhuvudet.

John tog med mig runt i Thessaloniki för att hälsa på några av hans vänner och samtidigt visa mig staden. Dagarna blev till nätter medan vi utforskade stadens alla hörn till vilka vi drack frappé, den grekiska nationaldrycken iscapuccino. En dag kom vi till en av de otaliga förorterna byggda i en senfunktionalistiskt stil. Höghusen blir aldrig riktigt höga i Grekland och vänligheten finns alltid runt husknuten. Likadant var det i detta område även om husen var uppradade kändes det gemytligt på det sättet som nog våra grannskapsarkitekter hade tänkt sig miljonprogramsområdena. Området var smyckat med en park där barnen lekte i dess vinklar och vrår. I mitten av parken stod han. Jag blev så förvånad först att jag inte visste hur jag skulle reagera. Olof Palme var vackert porträtterad i en park någon mil utanför centrala Thessaloniki. Värmen spred sig i kroppen som en löpeld. Ståpäls som Gunde skulle ha sagt. Själv använder jag nog hellre ordet ryser. Jag stod alltså i en park långt hemifrån och fick se en vacker byst av Olof Palme. Det var många tankar som rusade genom mitt huvud de sekunderna. När tankarna hade fått fastare form började jag fundera på vad detta egentligen innebar. I Stockholm finns en bronsplatta gjuten i marken vid mordplatsen, i en park i Grekland finns en staty. Är det enbart den svenska anspråkslösheten som är skillnaden eller är det något annat? Var Palme i själva verket mycket större utomlands än han har fått bli i Sverige? Har det funnits en motvilja både inom socialdemokratin, näringslivet och medierna att diskutera Palme?

Palme var den internationelle politikern. Han som vågade se de stora sambanden mellan lokalt och globalt. Han som vågade ta ställning när andra grävde ner sig i skyttegravarna. När Olof tågade med den nordvietnamesiske ambassadören i Sverige för ett fritt Vietnam visade han för hela världen att han var en ledare som vågade ta ställning och framföra det budskap som han ansåg sig ha mandat för. Under studietiden i USA hyste Palme en kärlek till det stora landet i väster. Han uppskattade dess välfärd och frihet. Vietnamkriget blev vändpunkten som fick Palme att vända USA ryggen och ställa sig i främsta kritikerledet. Palme var också en politiker som visade att för att vara trovärdig räcker det inte med att prata. Det måste finnas verklig uppriktighet bakom orden. Hans uttalande "politik är att vilja" beskriver väl hur han inte bara ville använda orden utan konkret genomföra det han trodde på.

1975 var kriget i Vietnam över. Vietcom hade intagit Reunification Palace i Ho Chi Minh City och installerat en samlingsregering. Denna modernismens arkitektpärla blev skådesplelet för tanks som krossade grindarna och tog sig in på det avspärrade området. Byggnaden är verkligen en sann modernistisk skapelse och när vi vandrade omkring inuti den iakttog vi massor av intressant arkitektur. Landet var nu enat. Olof Palme hade varit en av de ledare som hade vågat ta ställning i konflikten. Denna solidaritet ledde till handling. Redan samma år besökte Olof Palme Vietnam och undersökte möjligheterna för ett svenskt bistånd till landet. Det var inte konstigt att Sverige var det första land att erkänna det förenade Vietnam, inte heller att Palme direkt efter enandet av nord och syd beslöt att sätta spaden i den sönderbombade marken och uppföra ett med svenska biståndspengar storskaligt pappersbruk. Ett pappersbruk var vid den tiden behövligt. Vid den tidpunkten var förbrukningen av papper 1 kilo per person och år i Vietnam. Det ska jämföras med de 25 kilo direktreklam som dimper ned i våra svenska postlådor under samma period. Behovet av papper var alltså enormt om Vietnam skulle kunna utveckla sitt skolväsen så att läs- och skrivkunnigheten kunde höjas och organisera sin nyligen enade nation. Efter behovsrekognosering genomfördes det största biståndsprojekt som Sverige har deltagit i. Bai-bang har blivit ett av de mest omdiskuterade projekten i svensk biståndshistoria. Problemen hopade sig i början och kostnaderna översteg i slutändan budgeten med skyhöga belopp. Notan slutade på 2,7 miljarder Pappersbruket med tillhörande infrastruktur och energiförsörjning invigdes 1982. Idag har uppmärksamheten lagts sig men det var i Vietnam och Bai- bang jag skulle hamna i Palmes spår igen. Det var där jag skulle se bilden på Palme tillsammans med Ho Chi Minh vilken mina vietnamesiska vänner stolta skulle visa för mig..

Jag reste dit för att försöka förstå och uppleva platsen där mina morföräldrar hade arbetat som biståndsarbetare. Bai-bang har ansetts vara både ett oerhört misslyckat projekt men samtidigt oerhört lyckat. Hur hänger det ihop egentligen? Ett projekt kan väl inte både vara misslyckat och lyckat? Jo det kan det sannerligen. Slutsatserna beror nämligen på vem man frågar och från vilket perspektiv man pratar utifrån. När det gäller Bai- Bang kanske man också ska har tidsperspektivet i åtanke. Tiden förändrar människors åsikter. Bai-Bang är ett av de mest kontroversiella SIDA-projekt som har genomförts. Inte enbart det faktum att kostnaderna vida översteg de budgeterade medlena utan framför allt kanske att det var ett av de tydligaste politiska biståndsprojekten som genomfördes under 1970- och 80-talen. Bai- Bang är inte bara det pappersbruk som är själva hjärtat i området utan också infrastruktur, kraftverk, skola, idrottsanläggningar, 8 till 5 jobb och lediga helger. En mindre stad har växt upp kring den välfärd som pappersbruket ger till dem som är anställda eller har anhöriga som arbetar där. Allt detta där det tidigare in te fanns någonting annat än risfält. Vi till Bai-bang genom svenska ambassadens försorg. Vi hyrde en bil och när vi kom till pappersbruket blev vi behandlade som hedersgäster. Vi ta del av en rundtur tillsammans med den informationsansvarige och hela tiden ursäktade han sig att vi inte kunde få prata med Vd:n för bolaget. När vi senare under kvällen börjar prata med några av de elever som min mormor och morfar undervisade på 1980-talet vill de gärna diskutera Olof Palme. På andra sidan jordklotet möts vi alltså igen Olof och jag. De var fulla av beröm för Sveriges avlidna statsminister. De berätta hur mycket pappersbruket har betytt för dem och deras familjer. Vi kände oss lite skamsna för att hyllas som hjältar i ett avlägset land och med meriter i en avlägsen tid.

Tillbaka i Sverige spenderar jag lite tid i Norrköping där jag än en gång möter Palme. Det visar sig att intresset för vår största politiska profil så smått börjar vakna. Beror det på den våg av protester mot marknadens tyranni som sprider sig över klotet, vilken nog Palme hade sympatiserat med, eller har det helt enkelt gått så lång tid att det har blivit ofarligt att damma av en gammal solidaritetskämpe? Tidens artikel kommer sig egentligen från att Ordfrons Lars Åke Augustsson återuppväckt intresset och ställt några brännande frågor i en artikel under våren. Han har läst Palmes offentliga tal under sin verksamma tid. Det är en intressant redogörelse som inte väjer för att ifrågasätta Palmes ibland motsägelsefulla tankar och politiska engagemang. För mig själv är det ännu ett möte med diasporan av Palme vilken verkar finnas runt hela klotet. Frågan jag ställer mig är då varför det inte finns någon diskussion om Palme i Sverige förutom då Christer Pettersson erkänner mordet för femtioelfte gången? Diskussionen om Palme flammar åter upp i slutet av 2001. Scenen är denna. Göran Persson, som nu verkar vuxit in i en väldigt stor internationell kostym, ska på den socialdemokratiska kongressen fördöma attentatet mot World Trade Center. Han använder sig då av Palmes bevingade uttryck "satans mördare" och "diktaturens kreatur" för att beskriva de som utförde dådet. Ordet låter mycket illa i Perssons mun. Det är ord som Persson lånar från en människa vars engagemang lät sig undslippa meningar vilka glödde av ilska och passion. När Palme uttalade orden ville han uttrycka sin upprördhet över händelser i världen. När Persson citerar Palme ger det oss som lyssnare en fadd eftersmak av att han vill övertyga oss om något i stället för att uttrycka sitt engagemang. Persson gör Palmes uttryck till sina genom att använda dem i ett helt annat sammanhang och det han vill säga är något helt annat.

När jag går förbi bronsplattan som finns ingjuten i marken på Sveavägen brukar jag tänka på om Palme inte är värd ett bättre öde än att stampas på av förbipasserade? Jag brukar fundera över varför det finns en staty av Palme i en grekisk stad? Jag brukar filosofera över varför Palmes engagemang inte har burits vidare inom det socialdemokratiska partiet? Svaren på frågorna kanske ligger i hur Persson använde sig av Palmes mest tydliga språkliga ställningstaganden. Persson använde citaten inte för att ifrågasätta de som redan har makt utan för att konservera de hierarkier som redan finns. Palme kommer att fortsätta att trampas på här hemma i Sverige men är det inte konstigt att han inte kan få samma erkännande och uppskattning som i resten av världen? Är vi inte mogna för det nu när Palmes tankar om en annan värld nu fortfarande är möjlig och uttrycks om och om igen?