De där modiga

De där människorna skapar sig nya utrymmen och är så pass starka i sig själva att de inte skulle rubbas även om allting rörde sig, roterade, voltade. Jag för min del stannar i det trygga. Inte har jag varit mycket för höjder eller vågor heller.

Ibland önskar jag att jag var en sådan modig person med alldeles öppna ögon. Som kan se allt och välja och sedan göra. Min värld är ganska liten. Den kryper omkring på gräsrotsnivå och letar efter det som gömts och glömts. Inte på andra sidan havet, utan mest häromkring, kanske på en tvärgata bakom torget.

Jag hörde om en öppen scen där människor läser sina ord och andra lyssnar. Det är väl inte revolution direkt, eller varför inte egentligen.

Bland de skrivna orden har jag funnit passionen den vackra så många gånger. Det är nog också någon sorts mod, att våga sätta sig ner med ett papper och känna och formulera och förmedla. Skildra en historia som med all sannolikhet redan berättats av någon annan tidigare. Men det spelar ingen särskild roll. Jag vet inte hur mycket den är värd originaliteten, om den ens existerar längre, nu när identitet är till salu. Alla borde åtminstone vara speciella för någon, men att hitta dit sedan, hitta den där någon.

De modiga människorna söker vidare, jag har gett upp. Jag hade en flickvän men hon fann någon annan. Det kändes som att ramla utan skydd. De modiga människorna kanske inte behöver särskilt många skydd. Men jag vill ha, för jag är sårbar och rädd. Det finns så mycket som skrämmer. Maktlösheten äter mig inifrån. Ju mer jag vet desto sämre samvete får jag.

Ja, visst vore det fint med deras mod att lämna, söka vidare. Men samtidigt är jag glad över att leva precis här. Jag är en väldigt långsam person, jag sorterar mina intryck sakta. Förvandlar dem till texter att lägga i prosamappen på datorn och eventuellt skicka någonstans, som den här.

Jag inspireras av det som inte syns så väl, det där osynliga och samtidigt så stora. Människorna som döljer sig i storstadens myller och i parken på våren. Det vore spännande att möta det andra men jag är inte färdig här ännu.

Solen kom och plötsligt finns här fler möjligheter än jag först såg, även om jag ännu inte är riktigt säker på vad de består i, vilka människor de kommer att omfatta eller vilka situationer de kommer att frambringa.

Jag fortsätter min vandring genom Malmö: lyssnar mig omkring, läser på lyktstolparna, husväggarna och elskåpen.

Det ger mig en aning om saker.