När blickar dödar

Först trodde jag att det handlade om mesta möjliga yta exponerad hud eller största möjliga bröst, men så är inte fallet. Träffpunkterna för de tränade blickarna verkar istället vara hela kvinnor. Kvinnor som läser i parken, kvinnor som solar på stranden, kvinnor som promenerar över torget, kvinnor som korsar gatorna. Det har blivit sommar igen.

Många kvinnor gör alla de ovannämnda sakerna, jag gör alla de ovannämnda sakerna. Jag vill kunna göra dem varje dag utan att behöva bekymra mig om vem som tittar eller vad de tittar på. Jag skulle vilja kunna göra dem varje natt utan att behöva bekymra mig om vem som tittar eller vad de tittar på. Fast det här med nätter och längre ensampromenader ser jag inte längre som ett alternativ. Det finns de som menar att det är fel att begränsa sig så. Precis som om det vore ett val i en tid då det samtidigt heter "Hon borde ha vetat bättre".

Jag valde inte den här ordningen, jag valde inte mitt kön. Jag kan inte låtsas att jag är fri, när jag ständigt blir påmind om att så inte är fallet, att så inte kommer vara fallet för ännu en lång tid framöver.

Det ter sig som om blickar trots allt kan döda. Jag talar inte i första hand om enskilda mäns blickar, jag talar om enskilda mäns blickar som uttryck för Den Manliga Blicken. Detta tunna, men ändock omisskännliga filter, varigenom allting passerar. Det är ett filter som dödar i den bemärkelse att människor reduceras till objekt, blir till föremål att granska. Jag är en 22-årig produkt på en marknad jag aldrig velat vara en del av. Överallt reklam, överallt bilder, överallt företeelser som säger: "Du är inte din egen, du är inte din egen, du är inte din egen."

Jag tycker inte om när okända, medelålders män sätter sig bredvid mig och frågar om jag har någon pojkvän. Jag blir rädd när okända, medelålders män väntar in mig när det skymmer och jag är ensam. Jag kommer aldrig att kunna känna mig uppskattad av deras blickar, för deras blickar andas någonting helt annat än uppskattning. Deras blickar andas "Jag vill dig något". Ibland låtsas jag att jag inte hör, ibland säger jag "Nej", ibland går jag snabbt förbi, en gång sprang jag. Jag vet inte alltid vad de egentligen vill, de okända, medelålders männen. Kanske vill de bara fråga vad klockan är. Trots att jag saknar klocka och de brukar ha egna.

Det är sommar nu och det är tydligare än någonsin men ändå inte. Alla slem verkar ha förstått det här med solglasögon. Ett skydd av plast som jag ser igenom varje gång. Det finns flera blickar än en som kan döda.