Sofia har visst rätt!

Om vänstern behöver gå i terapi, alltså. Eller snarare om folk inom vänstern behöver gå i terapi. De flesta av dem jag träffat inom vänstern har haft behov av någon form av psykologisk hjälp. Jag känner knappt någon som mår bra.

Det finns säkert de som skulle tycka att jag nu undergräver förtroendet för vänstern, att jag gör folket däri till offer och så vidare. För mig är inte en svaghet något negativt. Och faktum är att kanske just i svagheten finns resurserna.

En vän till mig, som har rötter i traditionell arbetarklass sa en gång något i stil med att medelklassen är neurotiska och sjuka, medan arbetarklassen måste kämpa för sin överlevnad, att för medelklassare är politik en hobby, och för arbetaren en fråga om överlevnad.

Det kanske är sant, jag kan inte uttala mig om det. Jag har inte varit "arbetarklass" i den bemärkelsen. Men jag vet att ett politiskt engagemang kan se olika ut. Och behöver inte alltid grunda sig på ekonomiska orättvisor. Att kämpa mot förtryck kan göras på många olika sätt. Och varför kan man inte ta sin utgångspunkt där man själv står, i stället för att "skola sig" politiskt?

För kanske är det så att anledningen till att Sofia 16 år har anorexi är att kapitalismen och patriarkatet tjänar på att hon är sjuk. Eller kanske inte på hennes sjukdom, men på att sjuka ideal upprätthålls så flickor som Sofia kan gå och vara missnöjda med sig själva och därmed konsumera bantningspiller, gym, hårfärger, smink, rakhyvlar, nutrilett och tidningar som talar om för henne hur hon ska se ut...

Ponera att Sofia en dag blir så förbannad på trycket från samhället att hon brister. I stället för att snällt spy upp maten eller skära i sig i armarna river hon ner en plansch på stan eller krossar ett fönster. Är det missriktat? På vilket vis skulle det vara det i så fall?

Ponera att det är en tjej som Sofia som åker runt och demonstrerar. Att det är hon som håller i en gatsten. Hon gör det mot kapitalismen säger hon, för att slå mot kapitalet och hjälpa arbetarna. Hon gör det för att synas, säger psykologerna. Hon gör det för att hon vill ta över världen och göra blodig revolution, tror en tredje. Någon inom vänstern tycker att hon förstör, och någon förstå-sig-påare mumlar något om "medelklassungar" och "68-ornas barn".

Frågan är om inte alla har lite rätt i det de säger om Sofia. Men gör det hennes åsikter mindre värda? Varför måste allt handla om arbetare och deras kamp? Är inte Sofias kamp som osynliggjord anorektiker, tystad ungdom och kvinna lika viktig som "arbetarens"? Och varför då inte ta bladet från munnen och säga att det är därför hon kravallar? Då kan ingen påstå att hon gör det som hobby. Och kanske skulle folk rentav ha mera förståelse för det.

Jag antar att jag skriver denna krönika i egenskap av så kallad "vuxen". För jag är ändå snart 30. Men jag önskar att flera i min ålder kunde se det positiva med det raseri som finns bland många unga i den utomparlamentariska vänstern. Lyssna i stället för att fördöma. Sluta snacka om taktik hit och dit och släppa fantasin lös.

Sofia 16 år behöver kanske gå i terapi. Men det kan aldrig vara någon långsiktig lösning. Hennes föräldrar må ha bra inkomster och hon själv vara så kallat "bortskämd", det gör inte henne till ett mindre "revolutionärt subjekt".

Hon vet precis lika mycket om patriarkatet och kapitalismens verkningar som den skolade arbetaren, eller akademikern som kan sin Marx. Hon bär verkningarna i sin egen kropp. "Liksom medelklassens bortskämda barn som använder politiken som en hobby"... Det är bara snack. Om vi inte vore så fast i föreställningarna om vad som är förtryck och om vad som är ett "revolutionärt subjekt", så skulle inte heller uttrycken för motstånd vara så fastlåsta. Var och en kan göra motstånd på sitt sätt. Och bättre 70 sönderslagna fönsterrutor än en sönderskuren arm.

Allt åt alla, ut och kravalla... fortsättning följer.