När rasismen exploderar
i vardagen

Nog för att jag kände till att varvsindustrin konkat i Marseille, men att hamnen nu var fylld av uppkomlingsklassens segelbåtar i tusental hade jag inte riktigt begripit. Det sjudande liv en hamn för arbete ger, hade bytts ut mot stelt vaggande segelbåtar utan någon ombord, men bevakade efter vaktschema.

En stad som sopat bort mångfalden

Marseille skiljer sig från Paris, men inte längre på ett tilltalande sätt. Det är sömnigt, konservativt och med en stark markering av franskhet. Den tycks ha mist sin framtidstro, men kanske finns den kvar om man letar.

Marseille är ofta första anhalt för människor som lämnat sina hem i länder i Nordafrika och Afrika söder om Sahara med eller utan identitetspapper. Havet öppnar luckor i gränspolisens stränga bevakning.

Många av dem har tidigare fått uppehållstillstånd och skaffat jobb. Men det är något mer än skivbutiker som saknas i denna miljonstad. Var finns matställena med falafel, syltor med couscous, tabbouli eller konditorier med arabiska kakor? Överallt finns superfranska bistron och brasserier och italienska krogar.

När mörkret dragit in över vardagskvällen undrar jag vart kvinnorna tagit vägen. Män i alla åldrar myllrar på gator och krogar, men kvinnor är det betydligt färre av. Nere på kajen har gatuförsäljarna dukat upp sitt utbud. Familjer från något afrikanskt land säljer afrikanska träfigurer. Det går trögt med försäljningen. Bättre går det för vietnamesiska familjer som har kartonger fyllda med elektroniska prylar. Det bildas snart en svärm runt dem och prylarna går åt på en timme.

Marseille är en utbredd stad och de som har invandrat lever utan socialt skydd och oftast utan reglerat lönearbete i segregerade kvarter som jag inte känner till. Arbetslösheten är hög i Marseille och i denna region har Nationella Fronten specialiserat sig på att få fäste bland franska familjer. Några tydliga tecken på Frontens närvaro syns däremot inte.

Utlopp för fördomar och rasism

När jag tar tåget österut och passerar den mindre staden Toulon kryper rasistiska uttryck ur sitt skal och blir synliga. Min slummer väcks av en hysteriskt skrikande fransyska bakom min plats. Jag har blivit bestulen! Och sen tittar hon på två arabiska tonårskillar, pekar och går upp i falsett: Det är ni, arabjävlar, som tagit plånboken! De förnekar anklagelsen, slår ut med armarna och lägger till jävla kärring!.

Sen exploderar vagnen av rasistiska uttalanden och påhopp. En medelålders fransyska rusar fram och knuffar den ena arabkillen hårt i ryggen. En algerisk tjej får fullständigt spel och skriker jävla rasister, jävla fransmän!. Och så är slagsmålet igång. Så kallade ordentliga vuxna män och kvinnor låter främlingsfientlighet bli en ventil för att våldsamt reagera ut de motgångar och bekymmer de bär på. Och ett läge för att bekvämt peka ut syndabockar för allt elände låter man inte slinka förbi.

Kvinnan som initierade hela cirkusen, men som inte hade blivit besluten visade det sig, riktar sig mot mig och rabblar sina åsikter för att få medhåll. Jag funderar över att hitta rätta franska ord för att sätta henne på plats, men får ducka för att komma mellan slagen i denna hysteriska samling. Två konduktörer kommer och upplöser slagsmålet och visiterar grabbarna, som är rena.

Det är långt ifrån omöjligt att de hade försökt sno plånboken och åker turen mellan Marseille och Toulon för att sno pengar från resenärer som inte håller i börsen. Säg de tonåringar som inte har snott åtminstone cd, ciggs, underkläder, sportskor och t-shirts. Men här kom utpekandet av tjuven lite väl snabbt.

Handlingar som markörer för tillhörighet

Dörrarna till vagnen låses och på Toulons station kommer fyra poliser in med skarpladdade vapen i hölstret och griper de två tunna tonårskillarna, som dragit av sina tröjor för att visa att de inte döljer något. Tåget rullar vidare och den unga algeriska kvinnan fortsätter att högljutt orda om att fransmän är idioter.

En amerikan i 70-årsåldern kommer fram till mig och undrar om jag förstått vad som sagts. Vi börjar prata om samhällsfrågor och när vi skiljs säger han: Det var längesen jag träffade någon som spontant diskuterade politik i vardagen. Och jag håller med. Vi tycker båda att det finns desto mer av åsikter som inte kan förklaras, och inte ens avkrävs en förklaring. Vi har just bevittnat det.

Just denna åsiktsspya torkar man inte lätt av sig. Den kletar sig fast som ett avskiljande filter för vem som har tillhörighet i samhället.