Högerns töntiga
soundtrack

Men vi överlevde. För trots att kapitalismen tronade som slutgiltig segrare efter ett konfliktfyllt 1900-tal, trots att nästan alla tidningar i Sverige idag är borgerliga, trots att arbetarrörelsens ledare sedan länge somnat in med sina aktieportföljer som huvudkuddar trots det fyller våra yngre syskon idag ut de led som tidigare gapade tomma under fanorna. Och många av våra föräldrar, som tappade balansen till Susanne Lanefeldts avancerade kroppsrörelser och 4-oktoberkommittéens slagord om det inhemska bolsjevikhotet, har nu åter kommit till sans. I de breda lagren är fortfarande vänsterns idéer om jämlikhet och rättvisa starka.

Hur kommer det sig? Det har sagts förr men med tanke på Timbros omdebatterade bok Popvänstern verkar det ha misstolkats. Vad författaren Erik Zsiga & co inte förstått i sin mission att få tyst på vänsterfolket i underhållningsbranschen är att det i första hand inte är rockartisterna som är vänster, utan det är vänstern som ÄR rocknroll. Själva ideologin men även rörelsen är tuffare och sexigare än högern och så har vi förstås ett bättre soundtrack.

Ideologin. Låt oss börja med att gå till källorna, alltså böckerna. Häromveckan gnällde Johan Norberg och Björn Wallace, två andra nyliberala snubbar från Timbro, över landets vänstervridna biblioteksväsende. De presenterade sin undersökning i Dagens Nyheter (24 september) och den visar att vänstersinnad samhällslitteratur köps in i mångdubbelt fler exemplar än högervarianter på samma ämne. Bland annat skrev de att det är tio gånger större chans för en biblioteksbesökare som vill läsa något om den internationella ekonomins processer att stöta på en mexikansk djungelrevolutionär än en bok från någon av Sveriges ledande ekonomer.

Nationalekonomen Assar Lindbeck kontra den maskerade poeten Subcomandante Marcos alltså. Ehh, just det. Kunde inte illustrerat det bättre själv. Högerns böcker skrivs i allmänhet av akademiker till akademiker medan många av vänsterns böcker skrivs av folk som lever i eller söker upp den verklighet de skildrar. Fotnoter kontra inlevelse. Stapeldiagram kontra vardagsskildringar. Vad tycker ni rockar? Att vänsterlitteraturen dominerar beror förstås inte på socialistisk indoktrinering på bibliotekshögskolorna utan på något så enkelt som efterfrågan. Det borde man ju fatta på Timbro kan man tycka.

Rörelsen. Så har vi det här med att umgås och snacka med folk. "Skapa kontaktytor" som det modernt heter. Eller "bygga rörelsen" som man sa förr. Högern sitter bakom sina skrivbord och skriver trista artiklar i trygg förvissning om att de dominerar Sveriges medier och i from förhoppning att det skulle skapa rörelse. Men ack. Kolla bara folkpartiet. Många, många ledarsidor men inget folk.

Vänstern däremot reclaimar gator, massplankar på tunnelbanor, ordnar folkfester och utgör stora delar av kulturlivet i Sverige. När såg man överhuvudtaget högern senast på stan? Senaste gången jag fick ett liberalt flygblad i handen måste varit för över tre år sedan! Några ungdomar med pressveckade byxor och käcka vindjackor delade ut dem vid Attacs bildande i Malmö. Där kunde man läsa att detta hemska franskimporterade påfund inte bara var motståndare till livets stora glädjeämnen alltså frihandel och valutaspekulation utan också var emot utbytesstudenter! Näst efter trubaduren Stefan Sundström blev detta flygblad kvällens stora underhållningsnummer som vi sex hundra församlade skrattade gott åt.

Soundtracket. Vänstern är i stort sett representerad i alla moderna musikgenrer från beatlespop till hip hop. Vem som helst kan säkert rada upp en massa sjyssta band som propagerar för socialismen. Men liberalismen? Nämn en ynka låt bara? Huppa hulle hulle med Ian och Bert förstås men det är väl också nästan allt.

Sensmoral: Om övertygelsen saknar kompass så låt för guds skull fåfängan peka ut riktningen.