Polisvåld en sen kväll
i Malmö

Bild från Yelahs arkiv.

En kompis, låt oss kalla honom Lasse, skulle hämta sin cykel för hemfärd. Där cykeln stod parkerad fanns vid tillfället en polisbil. En kille hade arresterats för att han hade klättrat över ett staket till en stängd del av utestället vi befunnit oss på. Vakterna hade ringt polisen och hävdade att han hade haft i syfte att stjäla pengar och sprit. Det samlades en hög med kompisar till killen som ifrågasatte varför polisen satte handfängsel på och skulle föra bort honom.

Regel nummer 1. Ifrågasätt aldrig farbror blå, aldrig, aldrig...

- Håll käften, Försvinn! började polisen att svära åt killarna och puttade en av dem åt sidan. Vakterna hjälpte polisen och sa åt alla att stiga åt sidan. Precis i händelsernas centrum stod Lasse och låste upp sin cykel. Han tog upp mobiltelefonen försedd med kamera, fotade och filmade sen i syfte att dokumentera polisens agerande.

Regel nummer 2. Dokumentera aldrig en tjänsteman som tar till onödigt våld eller beter sig illa, aldrig, aldrig...

Efter en stund anlände ännu en polisbil till platsen och en av de ifrågasättande killarna fick handfängsel på sig. Rop om att vi lever i en demokrati yttrades och varför får man inte fråga vad som försiggår. Vi som såg på, insåg skrämda att det var läge att dra sig undan, hålla tyst. Alla gjorde så, utom Lasse. Han stod kvar med mobiltelefonen och fortsatte att filma. Jag konverserade lite med de två arresterade killarnas kompisar och stämningen var allt annat än munter. Reggaens rytmer fastnade som en gråtklump i halsen. Vi kände alla den ena kalla kåren efter den andra avlösa varandra krypandes längs ryggraden. Frågan som hängde i luften var, varför?

Innan dessa händelser ägde rum hade jag stått och samtalat med en förbipasserande som bad om en cigarett. Vi konstaterade förnöjt att den svenska polisen fångar upp de svaga, att de som verkligen behöver hjälp får det, att systemet är perfekt. - Varför har alla polisstater inte det som i Sverige?, undrade vi. Förnöjt och med en bitter smak av tung ironi i varje ord. Men vem får hjälp när den faller? Vem är den svage? Hur kommer det sig att ordet polis/snut blivit som ett skällsord, något som man börjat använda i sammanhang när saker inte är bra, smakar illa. Ett blaskigt, billigt kaffe blir snutkaffe, en dålig människa beter sig som en snut.

Tillbaka till historien. Lasse befinner sig jämte en vakt och en polis. Vi som ser på hör inte ordväxlingen, men ser hur han håller upp sin telefon och visar polisen. En sjuk situation uppstår i mitt av allt detta absurda som händer. För polisen ler, vakten ler. I nästa sekund knuffas Lasse nästan två meter åt sidan, sedan knuffas han en gång till, av samme polis som alldeles nyss log i hycklande samtycke. Han snurrar runt på marken, slår huvudet i vad vi tror är ett elskåp. Två poliser till kommer springande från en tredje polisbil som anlänt. Vi hinner fråga oss själva om det är så att polisen måste fylla en kvot, en polisbil, en intagen?

- Vad har jag gjort?, vad fan håller ni på med? ropar Lasse. Han försöker lyfta på överkroppen men huvudet dunkas ner i marken och hålls fast av en polis. Som det ser ut ifrån vårat håll så sitter polisen nästan på hans huvud. Två hjälps åt att vrida upp armarna, hårt, onödigt hårt och högt upp på ryggen. Lasse tystnar. Vi hör inte ett ord. Han rycks upp från marken efter att hårt ha tryckts ner ett flertal gånger. Allt är så onödigt, och vi tänker, "Så nu hjälper de honom när han fallit, är han den svage som de beskyddar?"

De släpar honom till polisbilen och jag försöker komma nära inpå. Hans cykel står olåst, jag får inte prata med honom. Poliserna tar hand om honom nu heter det. Jag frågar säkerhetsvakten vad som hände. Från leenden till övervåld. - Våld mot tjänsteman, han försökte slå polisen svarar han. Jag säger att vi var flera som såg att han inte rörde polisen - snuten - känner hur skällsordet snurrar i huvudet. (Jodå, så var det, punkt slut... ) - Är det ett brott att dokumentera polisens arbete, undrar jag. Inget svar.

Jag frågar vakten om han med gott samvete kan sova och veta att en oskyldig, skadad kille kommer att föras till en fyllecell, slängas in där för ingenting, för att han nyttjade sin demokratiska rätt som svensk medborgare. - Jodå, säger han. Tro mig. Jag kommer att sova gott. - Trots att du ljuger mig rakt upp i ansiktet? frågar jag. Jag ber honom samtidigt att släppa fram mig till min kompis, så jag kan berätta att jag tar cykeln och fråga om jag kan ringa någon.

- Lilla tjejen, säger han. Lägg dig inte i. Du kommer ingenstans. Backa! Chockad och rädd för de som är tänkta att hjälpa mig, mina vänner och samhället, backar jag. Den ende vänlige vakten på plats viskar till mig att han inte vet vad som hänt, men att han hoppas att allt ordnar sig. Helt plötsligt kommer ett teveteam hit från TV4. Tyvärr har poliserna redan satt Lasse i bilen. Den leende vakten och polisen är de enda som står kvar. Teveteamet frågar vad som har hänt. Polisen ger inget ordentligt svar. Tevekamerorna snurrar, världen snurrar och allt är sjukt, så sjukt.

Regel nummer 3. Fall aldrig! Var inte svag och be polisen om hjälp, aldrig, aldrig...

Teveteamet missar Lasses blödande ansikte, de missar övervåldet, de missar den svärande poliskåren. Men de är där för att dokumentera en fredagskväll i Malmö. Det här är verkligheten säger vi som står kvar, vännerna. Vi diskuterar vad vi ska göra. Det går inte att göra något känns det som. Vi har druckit, vi bär inte uniform, vi är inte ett vandrande skällsord vars innebörd är status och berättigar till vilket beteende som helst. Vi byter nummer, säger att vi måste försöka, men hopplösheten ligger i ordet polis, snut, i de ivägfarande bilarna. Kvällen är slut. Skakade och chockade går vi hemåt med tonerna av reggae kvar i kroppen, blandat med det våld som vi bevittnat. En fredagskväll i Malmö, Sverige.