Tacka de arbetsskygga!

Vad händer när man stramar åt reglerna för de arbetslösa, förutom att många människor drabbas av alltför ambitiösa handläggares felaktiga beslut? Man tvingar de arbetsskygga att ta jobben från dem som verkligen vill arbeta. Idiotiskt. Vi borde i stället tacka de arbetsskygga för att de frivilligt ställer upp och sänker inflationen åt oss. De arbetsskygga borde få varsin stor kram!

De senaste årens marknadsanpassning av samhället har inte lett till någon förbättring för flertalet. Men privatiseringar, avregleringar, nedskärningar och skatteomläggningar har ju åtminstone hjälpt de viktiga medborgarna, så det finns naturligtvis många som är nöjda. Fallskärmar, bonusavtal, lönehöjningar och köp av lantliga gods har blivit vardagsmat för statens och kapitalets ledargestalter.

Samtidigt, och som på beställning, har samhället hårdnat betydligt. Nedskärningar och andra marknadsanpassningar har lett till ökad stress, sjukdom och utslagning. I ett sådant läge är det tyvärr ofta lättare att sparka nedåt mot dem som har det sämre ställt, än att slå uppåt mot det verkliga snyltandet. Att sparka nedåt löser dock inga problem, utan förvärrar dem.

Medelinkomsten i Sverige var år 2002 13 300 kronor per person och månad, efter skatter och bidrag. Tre femtedelar av befolkningen (60 procent) tjänade mindre än så, medan två femtedelar (40 procent) av befolkningen tjänade så mycket eller mer. I vilken del hamnar du och de andra i ditt hushåll?

De tre missgynnade femtedelarna skulle tjäna på att sluta slå på varandra för att i stället exempelvis börja slå mot den rikaste tjugondelens rofferi, de cirka fem procenten av svenskarna som tjänade mer än 30 000 i månaden, efter skatter och bidrag. Den rikaste delen av befolkningen har faktiskt också mycket att vinna på mer jämlikhet, som ett tryggare samhälle med lägre brottslighet, bättre folkhälsa, bättre utbildningsnivå och en högre ekonomisk tillväxt.

Man kan minska klyftorna på flera sätt. Ett sätt är att angripa normer och strukturer som leder till diskriminering av kvinnor, invandrare och funktionshindrade på arbetsplatserna. "Rätten" att tjäna pengar på andras arbete genom att äga och styra deras arbetsplatser fördelar inkomsterna på ett skevt sätt. Den kan därför begränsas eller avskaffas för att minska klyftorna och ge människor större makt över den egna arbetsplatsen.

Marknadskrafterna kan behöva tyglas, eftersom de oftast gynnar dem med tjockast plånböcker. De skatter, avgifter och offentliga utgifter som missgynnar de fattiga, som matmoms, biljettpriser på kollektivtrafiken och försvarsutgifter, finns det goda skäl att ifrågasätta. Samtidigt finns det skäl att behålla eller öka de utjämnande skatterna och bidragen, som egendomsskatt och socialbidrag.

Den välbärgade politikerklassen kommer alltid att fatta alltför många beslut som gynnar den egna inkomstgruppen. De tre missgynnade femtedelarna av befolkningen skulle därför kunna behöva skaffa sig mer makt än idag, exempelvis genom direktdemokratiska avgöranden i fler viktiga ekonomiska frågor.

Lyfter vi blicken och tittar på hela världen är förstås de allra flesta svenskar rikare än världsgenomsnittet. Men ingen vill väl på allvar att världen ska fortsätta fyllas av krig, terror och svält, företeelser som ofta har sina rötter i ekonomiska orättvisor. Sådana orättvisor borde vi lägga krutet på, inte på de frivilliga inflationssänkarna.