Flexibel och osäker

Ofta slutar månaden med att jag måste söka socialbidrag för att klara mig. Mina faktiska anställningar har alltid varit mer eller mindre osäkra. Regelrätta vikariat har flytit ut till diffusa sjukvikariat, löner har strulat och löften har brutits.

Jag har både praktiserat och har fått se en praktikant ta den anställning som öppnats upp för mig i en annan situation. I dagsläget är jag alltid beredd att ta nästa telefonsamtal då jag ska hoppa in och göra några timmar på de två olika låglönejobb jag nu timvickar inom.

Samtidigt som jag flexar går jag nu på ett arbetsmarknadspolitiskt projekt som med största sannolikhet drivs i samarbete med det lokala näringslivet. Vad är då så speciellt med min historia? Kanske är det speciella att situationen inte längre är så ovanlig.

En av mina vänner jobbar inom vården, en annan jobbar precis som jag på Bingopalatset och en tredje har slutat på Mcdonalds. En majoritet saknar tillsvidareanställning.

Samtidigt är min direkta erfarenhet att flera arbetsplatser är helt beroende av extrajobbare, visstidare, praktikanter och andra flexare. Visst är det så att det är ungdomar som i högre utsträckning har dessa osäkra anställningar, men en större grad äldre delar också samma villkor. Vi bildar en ofrivillig klunga med lätt utbytbar arbetskraft.

Vissa socialister kallar den osäkra anställningsformens större intåg på arbetsmarknaden för en prekarisering¹ av arbetslivet. Själv bryr jag mig mindre om vilket begrepp man använder för att beskriva fenomenet.

Den ökade osäkerheten i arbetet är verklighet och jag ställs inför konkreta problem då min arbetskraft efterfrågas, bara jag inte kräver någon fastare anställningsform. Det positiva är att det inte finns någon naturlag som säger att det måste vara på det här sättet.

Men med en grundmurad känsla att vara ensam och isolerad från andra med liknande förutsättningar och problem protesterar man gärna inte. Inte heller jag. Alltså måste vi bryta denna känsla och det kan inte någon annan fixa åt oss.

När jag skriver detta så har en fackklubb på Cerealia Bakeries i Stockholm gått ut med att man säger nej till visstidsarbete och uppmanar andra att göra detsamma. Man kallar det för ett visstidsuppror. Helt klar behövs det fler initiativ som detta.

Samtidigt som dagens flexarbetares situation inte är hållbar, så hade jag inte pallat att arbeta heltid på vissa jobb. Det är inte så enkelt som att en tillsvidareanställning med 8 timmars arbetsdag skulle lösa problemen. En alltför stressig och pressande arbetsmiljö gör att jag helst jobbar mindre än 100 procent, om så bara för hälsoskäl.

Att exempelvis sälja bingobrickor under löpandebandmodell och att gång på gång växla 500-lappar till personer som spelar alldeles för mycket på Vegas-apparater, kan helt klart vara påfrestande. Den vissa dagar extremt rökiga arbetsmiljön blir heller inte särskilt rolig efter några timmar.

Men jag och många med mig jobbar vidare och flexar vidare. Med liknande problem i slutet på månaden då räkningarna ska betalas. Under tiden oroar sig heltidare kanske över att de själva också är utbytbara och vi tvingas alla att konkurrera över jobben.

Men jag är också som många andra på väg någon annanstans, det blir ett sätt att göra de där månaderna det handlar om. Problemet är att när många stannar så kan drömmen om något annat lätt bli en verklighetsflykt inför situationen idag. Vilket också ironiskt nog är samma sätt som hur spel funkar för många.

Spelet bidrar med en flykt från vardagen och med ett ett hopp om något annat. Ingen tror väl heller att majoriteten av de som mekaniskt matar i sedlar på krogen eller på Bingopalatset i Jack eller Miss Vegas har det bra ställt?

Det viktigaste tror jag är att vi börjar snacka med varandra om våra gemensamma problem. Vad kan vi göra tillsammans? Är man några stycken som går från ord till handling så får det en hel del sprängkraft. Är man ensam är det kanske svårare, men inte helt hopplöst.

Kan vi sätta press på arbetsgivare genom facket, eller polar facket med cheferna? Skulle radikala fackliga alternativ som SAC-Syndikalisterna kunna funka som verktyg? Det är många frågor som inte har universalsvar utan som måste börja diskuteras på allvar.