Konflikt och uppror i
Bolivia

Där jag låg på den fortfarande ljumma asfalten började jag tänka tillbaka på den förra vägblockaden jag upplevde. Den gången var det chaufförerna i Quillacollo utanför Cochabamba som demonstrerade mot statens minskning av subventionerna på bensinen och jag minns väl hur flera personer i min buss vände sig mot mig som enda vit och hopplöst förklarade att de som blockerade var den största orsaken till problemen.

"Titta! Vi vill utvecklas som land, men hur ska vi kunna utvecklas när företagens transporter inte kan ta sig fram?". Jag vill på intet satt påpeka att de hade rätt, men det vanliga tilltagandet av vägblockader är på många sätt diskutabelt. Det är inte vad de protesterar mot som upprör stora delar av den bolivianska befolkningen, utan tillvägagångssättet. Att paralysera ett land som framförallt behöver rörelse kan på många satt ses som en paradox.

Men samtidigt måste man fråga sig vilka andra metoder som är verksamma för att fånga uppmärksamheten från en regering som historisk sett enbart lyssnat till sig själv? Desperationen i detta land som sedan självständigheten bytt president i snitt två gånger per år är stor, och jag förstår om "los bloqueadores" - de som blockerar vägarna - inte har tålamod att ytterligare vänta på en förändring. I det bolivianska skådespelet har majoriteten av befolkningen alltid innehaft birollerna och vägblockaderna har kommit att bli ett sätt att påvisa sin existens. . .

Men medan jag ligger där och funderar verkar inte folk omkring mig uppröras. Pojkarna bredvid mig försöker tyda stjärnornas konstellationer och från höger hör jag en lugn diskussion om att vi kanske återvänder. Den enda som klagar är kon som fortsätter att gråta över sin miserabla situation. . .

Tidigare samma dag hade min rumskamrat Ismael väckt mig för att berätta att president Carlos Mesa Gisbert lämnat in sin avskedsansökan och att det som nu väntade var ett godkännande från parlamentet. "...men det är bara ett spel Joaquín. Du behöver inte oroa dig..." förklarade han. President Mesa hade kvällen före som ett svar på Evo Morales - kokaodlarnas ledare och ledaren for Bolivias näst största parti MAS (Movimiento al Socialismo) - hot om utökade blockader för att kräva högre skatter för energibolagen som exploaterar Bolivias gas- och oljetillgångar i kombination med staden El Altos blockader för att kasta ut det franska vattenbolaget Aguas del Illimani, förklarat för den bolivianska befolkningen att han inte längre kunde styra landet och därför lämnar in sin avskedsansökan. "...det enda vi begärde var vatten och endast vatten..." förklarade dagen efter ledaren för federationen av boenderåd - FEJUVE (Federación de Juntas Vecinales) som varit med att sätta igång protesterna i El Alto, för att visa att avsikten aldrig var att avsätta presidenten, utan att kräva sina rättigheter som tycks väga mindre än företagens i ett land som av "experterna" framförallt är beroende av de senare.

ussarna började åter åka och framme i El Alto kunde man se spåren från gårdagens protester då 5 000 personer samlats för att visa sitt missnöje. Jag visste inte då att parlamentet senare på kvällen skulle komma att avslå Mesas ansökan och att Mesa i talet till befolkningen på Plaza Murillo i La Paz skulle mana till enighet mot "los bloqueadores, los violadores y los maleantes", samtidigt som MAS skulle neka att skriva under den nationella överenskommelse mellan de politiska partierna och regeringen för ett fortsatt stöd för Mesas mandat vilket innebär att överenskommelsen inte har något egentligt värde.

Likt spanjorerna exploaterade gruvan i Potosí, har de transnationella företagen länge exploaterat den bolivianska rikedomen till ett allt för lågt pris. Frågan om högre skatt på energiutvinningen är en del av den postkoloniala process Bolivia allt för länge har fått genomlida och handlar indirekt om att skapa en nation för bolivianerna och deras intressen. Det ar också därför vägblockaderna kommer att fortsätta och det är också därför Mesa - som till en början gick hand i hand med Evo Morales - inte längre har något stöd från landets näst störst parti som av USAs utrikesminister Condolezza Rice ses som en oroande faktor då hon ifrågasatte uppgången av ett parti bildat av kokaodlare.

Som det ser ut nu är Bolivia mer segregerat än på länge då MAS som motpol till Mesas förslag valt att bilda en pakt "för återupprättelse och nationell värdighet" tillsammans med COB (Centro Obrero Boliviano) och bondefacket CSUTCB samtidigt som El Alto fortsätter att kräva det franska vattenbolagets försvinnande. Den bolivianska krisen avslutas inte för att Carlos Mesa stannar kvar. Den fred han talar om ar en fred som inte kräver avsaknad av förtryck vilket indirekt ar kärnan till konflikten.

Likt en saga berättar Bolivia om det hemskaste hemska och det underbaraste underbara. Och jag hoppas att sagan denna gång kommer börja berätta om det underbara...