Vad gör vi åt
hemlösheten?

Hur ska vi få människor att börja känna tillit till ett system som har förvägrat honom/henne det mest grundläggande dag ut och dag in, höst som vinter, år ut och år in.

Jag kan lova er att ingen skulle se särskilt trevlig ut efter en vecka på gatan. Men vi ryggar tillbaka, vi problematiserar, vi svänger oss med olika diagnoser.

Vi tar deras otvättade hår och otvättade kläder som intäkt för att de inte klarar av ett eget boende, men det räcker med en vecka så ser vi alla ut så.

Det har aldrig ätits så mycket piller i det här landet som det görs idag. Det ses som något helt naturligt eftersom vi inte tycker att människor ska behöva må dåligt.

Men när en hemlös i brist på andra möjligheter självmedicinerar med något slags sinnesförändrande, då ska han/hon straffas ännu mera.

I de villkorade tak över huvudet alternativen där man på nåder kan få sova om man är foglig och om det finns plats, kan det räcka med att det luktar lite öl för att man ska få vända på klacken.

Det är inte Spybar vi talar om, det är heller inget socialt medvetet tillhåll för bostadsrättsinnehavare på Söder.

Det här är planerade, kontrollerade övernattningsalternativ som staten finansierar. Där kan ett rum kosta 20 000 - 30 000 kronor i månaden.

I det här landet pratas det mycket om pengar. Vi betalar över en halv miljard varje år i Stockholm för att sopa det här problemet under mattan.

Är det inte dags att vi börjar tänka om? Det handlar inte om pengar, det handlar om att bestämma sig.

De som beslutar skyller på varandra. De säger bland annat att det är värdarna som inte vill.

Vilka är de då?

Är det Annika Billström (som skulle halvera hemlösheten denna mandatperiod) ordförande i SABO och är socialdemokrat? Är det Leif Rönngren som är ordförande i Stockholmshem också socialdemokrat?

Är det Kersti Py Börjesson på Familjebostäder eller är det Teres Lindberg på Svenska bostäder - båda ordförande och socialdemokrater - eller vem skyller vi på?

Det är inte synd om de hemlösa, det är synd om alla människor som låter sig besudlas av en påklistrad förståelse och av de aggressivt vädjande reklamkampanjer som bland annat Stadsmissionen satsar miljoner på.

Det här handlar inte om att göra en hemlös mindre hemlös, det handlar om att tjäna pengar på utsatta människor.

Ska vi lämna över ansvaret på andra; på frivilligorganisationer och socialproffs?

Det här är allas vårt ansvar.

Vi kommer ingenstans förrän vi tillsammans bestämmer oss att "Alla har rätt till ett eget hem". Ett eget hem är förknippat med jaget, där jag kan möblera, där jag kan ha en man/kvinna boende hos mig om jag vill eller bara rätten till att jag kan ha ett husdjur.

Utifrån den grunden kan vi sen ge stöd på olika sätt; om det nu är vård, sysselsättning, grannsamverkan eller bara att få hjälp med sådana vardagliga saker som att sätta upp ett par gardiner.