"Jag minns motståndet i
Göteborg..."

Min bit till det kollektiva pusslet dröjde. Det kommer att dröja än längre innan vi får se det hela färdiglagda pusslet, om det ens någonsin blir klart. Men jag vägrar ge upp min bit. Trots att de flesta som var där för att protestera redan har sina egna bitar klara och trots att de andra aldrig kommer erkänna att det ens existerar ett annat pussel än deras.

Jag minns människorna, kampen och gemenskapen. Jag minns chocken och overklighetskänslan, rädslan och det ständigt närvarande ljudet av helikoptrar.

Framförallt minns jag uppvaknandet som kom av att ha sett med egna ögon. Det som miljontals människor upplever varje dag men som vi i det "upplysta", "demokratiska" Sverige trott oss vara skonade från.

Många har i sin blinda tillgivenhet till media också lurats att tro att vi fortfarande lever i ett fritt land, men dagarna då EU-toppmötet ägde rum visade i full prakt upp något som egentligen varit färdigsnickrat sedan länge. Dagarna blev till en maktuppvisning av ett totalt urspårat samhällssystem.

Jag minns hur polisen tappade greppet och provocerade; det var egentligen bara de få gånger de valde att hålla sig undan som det blev riktigt lugnt. Som under lördagen då 20 000 personer tågade och dansade samba genom en inrutad del av staden.

Jag minns kravallstyrkor som med hatiska eller helt tomma blickar "omhändertog" demonstranter och förbipasserande människor; poliser som slog vilt omkring sig oavsett om personen framför bar maskering, höll gatstenar i händerna eller stillsamt satt på gatan och sjöng. Hur de "glömde" att de enligt polislagens paragraf 13 måste uppmana folkmassan att skingra sig innan de kan omringa, frihetsberöva och slå.

Jag minns hur tidningar och tv visade upp en helt annan bild än den som vi som var innanför poliskedjorna upplevde. De visade upp socialdemokrater som ger polisen rosor och göteborgare som tycker att tårgas och vattenkanoner skulle ha använts för att rädda deras stad från "terrorister" och "huliganer". Jag minns hur polisen ljög och sade att de fyllt tre containrar med vapen från Hvitfeldtska; det vore för pinsamt att säga att det rörde sig om avloppsrör av plast, högar med skumgummi och vita overaller.

Den borgerliga, etablerade median har jag för länge sedan dömt ut så där visste jag att det inte fanns någon rättvisa att hämta. Men både poliskåren och den samhällsintresserade medborgaren hade jag större hopp till. Kalla mig gärna naiv, men efter att ha velat se polisen som människor snarare än en ond massa och dessutom varit en seglivad försvarare av deras strävan efter rättsskipning förstår jag hur rätt de som menar att statsapparaten vid en sådan här konfrontation visar sitt riktiga ansikte egentligen haft. Det var dessutom fulare och våldsammare än jag kunnat tro.

Trots sorgen och tröttheten är jag stolt. Stolt över att det var så många människor som genom kamp, vare sig det nu var i form av demonstrationer, kravaller eller ickevåldsaktioner - stoppade eller genomförda - visade att det finns ett motstånd. Inte alltid enat om vilka metoder som är de bästa, men vi var faktiskt där. Och vi var många.

Så här en månad efteråt kommer också de nyanserade bilderna även i borgerlig media. Inte många eller särskilt djupgående, men ändå. Journalister och andra börjar kritisera polisens agerande och övervåldet. Bilder från de stora massdemonstrationerna sipprar igenom. Tyvärr kommer de för sent. Det nyhets- och skandaltörstande folket har slutat lusläsa reportagen och skildringarna i väntan på något nytt. Löpsedlarna har återgått till det normala - "Så solar du på bästa sätt" och "Lasse Berghagen pustar ut efter premiären av allsång på Skansen".

Jag önskar av hela mitt hjärta att den frihetliga vänstern, eller hela vänstern och alla som kämpar för ett annat samhälle än den nyliberala, patriarkala, kapitalismen inte kommer att lägga energi på att splittras i vilka kampmedel som är de bästa. Inte utdefiniera varandra. Vi är inte tillräckligt många för att på detta sätt utesluta grupper i kampen.

Visst, jag kan inte förstå den politiska poängen i att förstöra busskurer, elda upp cyklar och krossa fönster till frisörsalonger, men samma uppeldade panik och missbedömande som massan av batongviftande poliser visade upp finns såklart hos alla. Det återstår även att se hur mycket av detta som faktiskt genomfördes, eller i alla fall startades, av polisens provokatörer.

Vänstern ska dock självklart vara självkritisk. Vi kan och bör kritisera våldsromantiken, även enskilda händelser och individers handlingar, men jag tycker att vi gör fel om vi dömer och pekar ut en hel grupp. Jag har också sett tendenser, både från ickevåldshåll och från representanter från det så kallade "svarta blocket", om att se till sin metod som ett åsiktspaket och nästan en hel livsstil snarare än just en metod i kampen. Någonstans måste vi i stället, tillsammans, fokusera på målet för vår kamp - nyliberalismen med sitt människofientliga patriarkat.

Det är många som känner sig kränkta och nedstämda efter allt som hänt. Det har vi rätt till att göra; det är tärande att sitta sex timmar i häkte bara för att ha demonstrerat eller gått på gatan. Men det är ju faktiskt inte vår personliga integritet som har kränkts utan vår demokratiska rättighet att få protestera.

Vi måste koppla ihop detta vårt missnöje med det politiska system som håller på att utvecklas; det samhälle där statsmakten och kapitalet samarbetar tätare än någonsin. Vi bor från och med nu i ett Schengenland och detta lands försvarare kommer att följa oss hack i häl, avlyssna och registrera oss för våra åsikters skull.

Men motståndet har sedan länge bosatt sig i våra kroppar och det är för stort för att få plats i något register eller på några löpsedlar. Visserligen är det spretigt, men likväl stort.