På drift

I augustihettan är vi ett gäng människor som är på jakt. Jag efter arbete, de efter bostad. I ett sånt läge är man i desperat behov av flyt. När kopieringsmaskinen pajar efter 40 kopior knäcks min planering och utflykten till stranden får stryka på foten. Utan arbete ingen fritid. I normala fall skulle jag kunna ta de här motgångarna men nu är flytet i planeringen tråden allt hänger på. Utan kopior inga arbetsansökningar och utan arbete inget liv. Mina vänner får tag på en lägenhet, måste bara fixa borgenär först. Men så kommer smällen: "Ni har ju inga inkomster, nej då blir det ingen bostad". Jag förklarar av egen erfarenhet att bostad i Malmö nuförtiden är bara att glömma så länge man inte har den högsta inkomsten bland de sökande. Ett nästanarbete och ett studiemedel på ingång räcker inte långt. Till och med det kommunala bostadsbolaget MKB fungerar på det viset och allmän bostadskö existerar inte i Malmö.

Här gäller det andrahandskontrakt och att sätta upp lappar. Synd bara att kopieringsmaskinen är paj.

Räddningen heter solidaritet och att dela med sig av sina erfarenheter så att andra slipper snava i samma fallgropar som en själv. Från arbetande till arbetslös, från den med bostad till den utan - det är viktigt. Arbetslös till bostadslös går också bra. Om du hjälper mig med att söka jobb så kan du slagga på mitt vardagsrumsgolv några nätter.

Solidariteten är det som håller oss på fötter. Problemet är att den solidariteten inte bara borde finnas bland vänner utan mellan alla människor och framförallt borde den vara inbyggd i systemet. Bara för att man söker jobb eller bostad borde man inte behöva vara rädd för att falla igenom, ständigt känna den oron i kroppen, inte kunna slappna av, inte kunna leva och leka.

Jag och mina vänner är ändå privilegierade, inte för att vi har några rika föräldrar att luta oss tillbaka på, flaschiga utbildningar eller tjocka plånböcker utan för att vi har varandra och vi klarar oss rätt bra ändå. Alla har dock inte den tryggheten men i ett samhälle styrt efter alla människors grundläggande behov skulle den finnas. I stället för som i dag när det styrs av en mindre skaras krav på än mer profit och än mer makt. Människor skulle inte riskera att bli hemlösa eller till exempel behöva ta tvångsarbete genom aktivitetsgarantin.

För mig är det detta socialismen handlar om. Att garantera vissa grundläggande behov och rättigheter för alla. Det kanske inte låter särskilt radikalt men jag tror inte att kraven kan uppnås annat än genom en total samhällsomvälvning och därför är de också revolutionära.

Det jag menar är att det i dagens samhälle är radikalt att kräva sysselsättning och arbete för alla världsmedborgare och än mer om man till det lägger till självförverkligande, rätten till en meningsfull fritid och medborgerliga fri- och rättigheter.

Inom vårt kapitalistiska system kanske jag och mina vänner klarar oss. Jag får nog ett jobb och de får nog en lägenhet, men samtidigt är de många de som faller igenom. De som själva inte klarar av att slåss eller som inte har vänner som gör det åt dem.