Har konsumtionen gått
överstyr?

Idolerna har ohämmad konsumtion som signum och vi ungdomsgenerationer konsumerar allt mer på allt kortare tid. Samtidigt blir vi fler och fler som vill ha allt mer grejor. Hur länge kan vi hålla på så och vad betyder egentligen klistermärket under skärmbrättet på 50 cents keps?

Jag ser rapparen 50 cent intervjuas på någon av de reklamfinansierade kanalerna. Under skärmen på hans keps skymtar ett runt klistermärke fram. Det är inget konstigt klistermärke, det är bara ett sånt där litet klistermärke som sitter på de flesta nyinköpta kläder man köper. Men det är ingen slump att 50 cent har lämnat det där.

Symboliken är tydlig. Jag har råd att bara använda kläderna så länge jag vill, inte tills jag har råd att köpa nya eller så länge de håller. 50 cents kollega, Nelly, har tagit det hela ytterligare ett steg längre.

När MTV hälsar på hemma hos Nelly visar han stolt upp sin skogarderob. Självklart har han en skogarderob. Nellys är dock inte som vilken skogarderob som helst, hans rymmer tusentals olika sneakers till förvillelse lika varandra men ändå lite olika. Nelly förklarar glatt att han aldrig bär ett par skor mer än en dag. Varje dag tas ett par nya skor upp ur sin kartong och träs på hans upphöjda fötter. Han har helt enkelt råd med det.

När mina första tankar på att han måste få skoskav varje dag har lagt sig funderar jag vidare vad detta betyder. Visst krävs det extraordinära grepp för att stå ut som en riktig stjärna, visst måste ett överdådigt överflöd till för att vi ska reagera och tänka; han har det visst gått bra för. Men vad är den bakomliggande symboliken i att ta på sig ett nytt par skor varje dag? Eftersom hans skogarderob är fylld till bristningen så ger han dem uppenbarligen inte vidare efter sin dag i strålkastarljuset. Annars kan man ju tänka sig att det vore en bra affärsidé att kränga hans idolbesmittade skor till jublande fans, eller varför inte skänka dem till någon egenbetitlad stiftelse som ska ge lite tillbaka till "the block".

Den statliga televisionen har inte hunnit riktigt lika långt i konsumtionshysterin. Men SVT gör tappra försök att hinna med. Den brittiska serien "Rent hus" som sänds på fredagskvällar har minsann en del intressanta undertoner i det här sammanhanget. En psykolog och an antikkännare besöker olika brittiska familjer som har samlat på sig för mycket prylar under åren. Enligt en beskrivning i tv-guiden så ser de influgna experterna till att "det som har värde säljs på auktion, resten kastas".

För att öka på symboliken av att skilja sig från ens närmaste vänner, ägodelarna, har en enorm avfallskvarn släpats fram på garageuppfarten. Här mals sakta men säkert ner allting som inte behövs eller kunde säljas med vinst. Mattor, tavlor, leksaker, prydnader och bruksföremål mals sakta men säkert ner till oigenkännlighet. Bredvid står den drabbade familjen och småskrattar av spelad lättnad eller gråter av separationsångest.

Jag kan inte annat än att tänka att detta är ett hån mot mindre bemedlade. Fullt funktionella prylar, uppblandade med en hel massa helt onödigt skräp, mals ner till ett nutidens makadam.

Våra vackra tankar om att gamla t-shirts och snedtrampade snowjoggings skulle kunna göra så mycket nytta för de stackars afrikanerna har de flesta gånger visat sig vara minst sagt världsfrånvända. Billiga eller gratis importerade kläder och bruksföremål slår allt som oftast ut en lokal industri och driver människor från arbete. Handelsbalanser ställs på huvudet och resultatet blir ibland snarare en djupare fattigdom en ny chans.

Men att vi lever i en värld med begränsade resurser har väl knappast någon missat. Att psykologen inte föredrar att lämna de överblivna prylarna till materialåtervinning, eller ännu bättre återanvändning genom en loppis övergår mitt förstånd.

Anna-Lisa Lindén är professor i sociologi vid Lunds universitet och har under flera år forskat på sambanden mellan människors livsstil, konsumtion och miljöpåverkan. Hennes resultat är slående samtidigt som skrämmande.

Vi unga generationer i dagens Sverige har mycket goda kunskaper om vår värld och om hur miljön påverkas av vår konsumtion. Ingen handlar så mycket miljömärkt och kan så mycket om miljöproblemen som åttiotalisterna och sjuttiotalisterna som jag själv tillhör. Men vi unga konsumerar i en helt annan takt, produktlivscyklerna förkortas hela tiden och konsumtionen sker hela tiden förbehållslöst.

Vår föräldrageneration, fyrtio- och femtiotalisterna, som ofta beskylls för lite av varje har också ett oroande högt konsumtionstempo. Men deras uppväxt under resursfattiga för- och efterkrigsår ser ändå ut att ha satt sina spår. Allra tydligast ser vi det på generationen innan dem.

Födda runt sekelskiftet och en bit framåt är eller var de uppvuxna i ett helt annat Sverige. Ingenting som kunde komma till nytta tilläts kastas. Inte av någon slängnoja som tv-anställda psykologer idag åker runt och försöker bota, utan av den enkla anledningen att man behövde ta vara på allt. Förpackningar gick inte i soptunnan utan återanvändes, trasiga kläder lagades och det eldades inte för kråkorna.

Forskningen är tydlig; de äldre generationerna är snålare med resurser, de återanvänder, sparar och effektiviserar. De yngre generationerna konsumerar i allt högre takt, visserligen miljömärkta varor och en massa energieffektiva apparater, men sammantaget blir summan oroväckande. Ingen höjer på ögonbrynen när den nya mobilen går sönder efter bara två år, man var ju ändå sugen på en nyare modell. Det kanske ändå inte är så märkligt att 50 cent har klistermärket synligt under kepsskärmen.