Vi behöver fler lata
lärare

FÖR UNGEFÄR ETT ÅR SEDAN kom jag fram till att jag ville bli lärare. Det var till min fars förfäran kan tilläggas; vore det upp till honom hade jag nog sökt den där jurist- eller psykologutbildningen istället. Och visst har han all anledning att oroa sig; vi ska stå ut med en halv miljon i studieskulder, lön motsvarande en industriarbetares och elevklasser på ibland över trettio barn eller ungdomar.

Slaveriet börjar med antagningsbeskedet

Redan när antagningsbeskedet dimper ner i brevlådan förbereds vi att bli lojala yrkesarbetare. Med det kommer nämligen även en lista på kursmaterial, där filmer som ”Döda poeters sällskap” och ”Radio” ingår. Dessa handlar om hur passionerade lärare förändrar sina elevers liv. Tanken är att vi med hjälp av övrigt kursmaterial ska lära oss leda undervisning av samma kaliber.

Den moderna undervisningen måste rymma nya, kreativa och gärna individbaserade undervisningsformer för samtliga elever. Tanken är god, men var finns tiden till det? Räcker den ens till att förbereda lite simpel katederundervisning ska man vara nöjd.

Tyvärr är problemet med tidsbrist ingenting som vare sig utbildare eller politiker vill ta itu med. En bra lärare förväntas nämligen arbeta hemma, något som blev bekräftat redan under första kursen. Som exempel försökte jag vid något lektionstillfälle säga att det vi lärde oss endast var genomförbart i en sorts ”skolans utopi”, där vi hade oändligt med tid och resurser. Samtidigt påpekade jag att bara rättningsarbetet var mer än tillräckligt för att göra slut på ordinarie planeringstid.

Det skulle inte dröja länge innan jag blev satt på plats dock. De sa åt mig att man som lärare får man räkna med att jobba hemma på kvällar och helger. Fritiden får komma i andra hand. Även när jag kom ut på praktiken skulle min mentor och hennes kollegor intyga samma sak. ”Man ska vara glad om man får sova sex timmar per natt vid fulltidstjänst” berättades det.

Nu är vi lata också

Nyligen konfronterades jag åter med diskussionen. Det var under ett avslutande seminarium på min senaste kurs. Den hade handlat om hur man kunde använda ”närmiljön” i undervisningen, och diskussionen skulle beröra allmänna problem och fördelar med undervisningsformen. De flesta av oss var överens om att möjligheterna i princip var obegränsade; det går att ordna stadsvandringar, intervjuprojekt, temadagar och så vidare. Det största problemet skulle tydligen inte vara tid och ork dock, utan snarare lata och oengagerade lärare.

Diskussionen handlade snart om hur man inom framförallt den äldre generationen hyser en stor ovilja mot att förändra sin undervisning. När jag då försökte nyansera resonemanget och säga att närmiljöarbete visserligen var väldigt bra, men också oerhört tids- och orkeskrävande, blev jag återigen pessimisten i gänget. Kanske borde vi lära av gamlingarna?

Men vi vill ju jobba ihjäl oss - eller?

Inom facklitteraturen talas det om ”lärarkallet”. Det innebär att vi inte förväntas se på vårat jobb som ett vanligt kneg, utan det ska vara en ”livsuppgift”. När synen väl är inpräntad reproducerar vi oss själva genom undervisningen av nya lärarkandidater, eller när vi skriver litteratur i ämnet. Det är en destruktiv cirkel som måste brytas. Vi måste svälja vår yrkesstolthet och sluta jobba ihjäl oss.

Nu säger jag inte att det är dåligt att gilla sitt arbete. Det är säkerligen få av oss som vill bli usla och oengagerade lärare. Det utesluter inte att man problematiserar ”lärarkallet” dock. Även om det är ett viktigt jobb, så är och förblir det just ett jobb och ingenting religiöst. ”Kall” som grund för yrkesval bör överlåtas åt präster, rabbiner och en och annan volontärarbetare.

Barnen behöver fler latmaskar

En extrem yrkeslojalitet löser ingenting, tvärtom. Det skapar utbrändhet, ångest och i slutändan ett minskat engagemang. Arbetar vi mer gratis kan man som arbetsköpare pressa lönen ännu mer, och kanske rent av minska antalet anställda ytterligare. Är det någon förutom skolpersonalen som förlorar på det, så är det eleverna. De är i behov av många engagerade och utvilade lärare, inte få och sönderarbetade. Därmed vill jag dra slutsatsen att de lärare som sliter halvt ihjäl sig för barnens skull, snarare gör dem en otjänst.

Man spottar på oss

Mitt i detta elände diskuterar politiker, föräldrar och diverse intresseorganisationer alla sina egna lösningar på problemen.

Somliga vill förändra lärarutbildningen, andra vill se ännu mindre regler för friskolor. Från borgerligt håll är man som vanligt trött på daltandet och kräver hårdare tag mot eleverna, medan sossarna antagligen väntar på ytterligare en utredning. Facket har kommit fram till att vad som behövs är en yrkeslegitimation för ”bra” lärare; en morot för hårdare arbete.

Förslagen är inget annat än ett hån mot såväl lärare som elever. Det är inte barnen eller utbildningen det är fel på. Problemet ligger i utarbetade lärare, som hålls tillbaka av ett ”lärarkall”, en yrkeslojalitet. Och lösningen är enkel; vi behöver ökade resurser och arbetsinflytande, kortare arbetstider, mindre klasser och högre löner. Med det i bakhuvudet blir fackets krav på yrkesbevis inget annat än en spottloska i ansiktet, en påminnelse om att vi stannat krypandes alldeles för länge. Vält katedern och säg ifrån!