Det var så roligt jag
måste skratta, det låg
en våldtäktsman i min
säng

Det var en gång en personalfest på en av Sveriges största dagstidningar. Några hundra anställda i finkläder hade tillsammans med valfri medbjuden vän eller respektive tagit sig ut till stadens nybyggda och lyxiga delar för att vid långbord avnjuta den buffé som tidningens ledning så generöst bjöd på. Tidningen hade gått med vinst. Det skålade vi för. Osynlig serveringspersonal fyllde på vinet utan att det märkes. Småfulla kallpratade vi med bordsgrannen om framtid och karriär. Och tog lite mer att äta.

Så kom kvällens underhållning. Upp på scenen skuttade en kvinnlig ståuppkomiker. Jag och han som bjudit med mig på denna fashionabla tillställning tittade på varandra och tänkte samma sak. Men man kan inte bara resa sig upp och gå. Särskilt inte när en kvinna ställer sig upp inför hundratals svårflirtade mediemänniskor och försöker bjuda på sig själv. Det vore osysterligt.

Jag log lite ibland för att inte verka svår. Efter ett antal dåliga skämt varav majoriteten baserade på stereotypa framställningar om kvinnor och män (de övriga gästerna skrattade gott åt den höga igenkänningsfaktorn) kom så detta skämt:

"För några dagar sedan sa jag till min man att nu har vi haft så mycket att göra på sistone att vi inte hade haft sex på två veckor. Men efter ett tag kom det ju fram att det hade vi ju visst haft. Det var bara det att jag hade inte märkt det, för jag hade sovit."

Nu var det meningen att man skulle skratta. Och folk skrattade. Vi reste oss upp och gick. Vi lämnade vinglasen och buffén och tidningens husband och pratade upprört hela vägen hem om vad det är som gör att det är okej att skämta om våldtäkter. Att ha sex med någon som sover är en våldtäkt. Det är inte roligt. Och det blir inte mer okej för att det är en kvinna som skämtar om det. Det är inte bara män som upprätthåller patriarkatet.

Ibland kan humor vara motstånd. Då kan en maktlös förlöjliga sin egen underordning med syfte att synliggöra den. Men då ska det vara ett slag rakt uppåt. I detta fall levererades inga slag. En hel del ståuppkomik baseras på fördomsfulla uppfattningar om det allmänmänskliga. De berättelser som levereras är valda med omsorg för att folk ska känna igen sig. En vi-känsla ska uppstå och vi ska skratta åt att liksom bli satta lite på plats av någon som har förmågan att göra humor av det vi inte visste att någon annan visste om oss. Som att vi kvinnor titt som tätt blir påsatta i sömnen av våra sexuellt frustrerade män och att det är helt normalt. Ja tänk så tokigt.

Att det är okej att utan att blinka slänga ur sig ett skämt som trivialiserar ett av de tydligaste uttrycken för maktordningen mellan kvinnor och män är egentligen inte så konstigt. Vi vet ju vilken bild borgarmedia och domstolar målar upp av våldtäktsmän och våldtäktsoffer. En man som våldtar gör det för att han är sjuk i huvudet. En kvinna som blir våldtagen blir det för att hon har kort kjol och är på väg hem från krogen genom en mörk dunge. Det är en bild som skrämmande många människor delar. Men den bilden stämmer inte överens med verkligheten.

Offret måste få definiera brottet så att brottet kan omvärderas. Offret kan vara en vanlig kvinna som sover i sin egen säng, eller som kanske är vaken men låter sig övertalas till sex av den man hon delar sitt liv med. Ingen kan känna likgiltighet inför att bli vaginalt eller analt penetrerad eller tafsad på mot sin vilja. Eller av att tvingas suga på någons kuk bara för att han ska bli nöjd. Det går inte att skämta bort. Sex är när två eller flera människor på lika villkor är kåta och njuter tillsammans. Allt annat är övergrepp och måste kallas vid sitt rätta namn. Samtidigt blir det också en brottslig handling.

När flera hundra människor garvar åt ett skämt som förmedlar och reproducerar en bild av att det är normalt och okej att en man våldtar sin hustru i sömnen känns könsmaktsordningen som gjuten i betong. Det spelar ingen roll att alla kollektivt hatar våldtäktsmän och önskar livstids fängelse åt Hagamannen. Inte heller spelar det någon roll att alla önskar att kvinnor skulle slippa känna sig rädda utomhus efter mörkrets inbrott. Det som spelar roll är hur majoriteten av alla sexuella övergrepp mot kvinnor ständigt tystas ner.

Det heliga äktenskapet och den heterosexuella tvåsamheten över huvud taget tycks av tradition behöva ett litet inslag av moraliskt och lagligt försvarbara våldtäkter för att vi ska ha något att skratta åt, både till vardags och vid finare tillställningar.

Men nu jävlar får det vara färdigskämtat. För det är verkligen inte kul. Kanske kände den stora dagstidningens kvinnliga (och kanske manliga) anställda egentligen samma obehag som jag inför det osmakliga skämtet. Kanske skrattade alla bara för att det förväntades av dem. Men jag misstänker att det inte var så, hur gärna jag än vill. Folk skrattade för att de kände igen sig i framställningen av män som hänsynslösa kåtbockar och kvinnor som passiva surkärringar, liksom av naturen. Samma människor skakade kanske på huvudet åt Irene von Wachenfeldt när hon i SVT:s program Könskriget sa att alla män är djur.

Visst, skaka på huvudet ni, men tänk på att ni hävdar samma sak. Ni säger också att män är djur, om man med detta menar att de inte kan styra sina instinkter. Den stora skillnaden är att ni inte vill ändra på det. Det vill Wachenfeldt och det vill jag. Jag kan därför påstå att alla män är potentiella våldtäktsmän, även om många, förhoppningsvis de flesta, aldrig kommer att våldta. Men jag säger också att i ett jämlikt samhälle skulle de inte vara det. I ett jämlikt samhälle skulle det inte finnas någon könsmaktsordning och ingen grund för våldtäkten som makthandling. I ett jämlikt samhälle skulle vi kunna sova tryggt på natten, vistas ute när som helst utan att vara rädda och vi skulle kunna ha sex med vem vi ville när vi ville. Och jävlar vad bra det skulle vara. Baserat på hundra procent frivillighet och frånvaro av makt skulle sex kunna få en ny innebörd, både för samhället och individen. Det är en del av min feministiska vision.