Ett satans tryck på
Peace & Love

Foto: Liza Notbäck

Lyckligtvis utvecklas man som skribent - i alla fall så länge man skriver och läser mycket. Till vardags tillbringar jag tiden på en konstnärligt inriktad utbildning i digital media, med datorn som verktyg. Under tiden fortsätter jag odla intresset för musik. Så när en av landets snabbast växande musikfestivaler går av stapeln finns också utmanare till etablerad media på plats. Vid festivalens presscenter kan vi, likt elever i skolbänkar, sitta och skriva samt kabla ut material. Jag sätter mig med blocket och pennan för att krafsa ner orden jag har formulerade i huvudet, medan alla de andra murvlarna häckar vid sina bärbara datorer. Jaja, nästa år får det väl bli powerbook då. Efter avklarat arbete finns det utrymme för lite mingel på den arena som en musikfestival också utgör, där alla aktörer i musikbranschen möts. Människorna är i allmänhet underbara (bortsett från en stalker jag råkade ut för på Hultsfredsfestivalen).

Det är tropisk sommar och staden är vaken. Folket har flyttat ut på Borlänges gator och torg fulla av hänförelse. Med en sådan här fest laddar vi inför det mörka halvårets ”dvala". Är det inte tomheten efter fotbolls-VM, Syd Barrett - Shine on you crazy diamond - eller allmän efter-festivalen-ångest, så är det något annat. En vanlig tisdag i småstaden, förstår jag om det föder Mando Diao-dylika mantran som:
"Jag ska fanimej visa dem!"

Peter Wilhelmsson, från Boxholm, kommer fram till mig på Bolanche med ett ivrigt "Skriver du? För en tidning? Kan du inte intervjua mig!" Jag frågar då vad han har att säga.
- Festivalen var bra.
Men efter den trevande början av festivalbesökaren, får jag snabbt igång snacket. Peter Wilhelmsson pratar om att det är mer personligt jämfört med de största festivalerna i landet. Det är ett "sånt jävla tryck" på konserterna fortsätter han entusiastiskt. Han vet inte hur länge den har funnits (sedan 1999, min anmärkning). Mer information om att det är en festival här skulle behövas, anser han om den - för fjärde året i rad - utsålda festivalen.

Det man kan vara kritisk till den här gången, är schemaläggningen och bandkrockar. Vi får rusa från en spelning till en annan, innan eventuella extranummer, för att hinna mellan de olika scenerna. Min kollega Jonas Lindkvist brukar tala om ”fårskocken”. På minussidan, enligt Peter Wilhelmsson, finns också "att det är svårt att få tag på snus", och kaffe kan jag tillägga, samt öltälten.
- På Internet stod det att det skulle finnas 6-7 öltält, men det var svårt att veta var fan de var.
Undertecknad letade också. Jag frågade Maria Andersson i Sahara Hotnights, av en ren tillfällighet.
- Var är festen?
Jag blev förstås totalt ignorerad. Alla - oavsett om de står på gästlistan eller inte - vill väl in på festen.