Israel och antisemitismen

Vid varje tillfälle jag sjunker ner i soffan kan jag inte låta bli att reagera - Den ojudiske juden. Titeln har etsat sig in i mitt sinne och gör sig påmind vid de mest besynnerliga tillfällen. På bussen, på jobbet, under middagen. Men skrämmande nog har ytterligare ett exemplar av Isaac Deutschers bok smygit sig in i en annan bokhylla. Trots detta har jag aldrig haft en tanke på att bläddra igenom skriften. Den är ju bara en i raden av samtidslitteratur som prånglades ut en masse i slutet av 60-talet och som återfinns i drivor för en spottstyver på diverse loppmarknader. Allt för ofta olästa.

"En samling essäer postumt utgivna." Deutscher är ju mer känd för sin Stalinbiografi. Inte för sitt inre tvivel om den judiska identitetens vara och icke-vara. Men det brådskar nog inte på den punkten. Har man överlevt romerska prefekter, arabiska satraper, europeiska kolonialherrar, ryska pogromer samt Förintelsens ugnar bör det finnas mer tid för eftertanke på grubbleriets lockande soffa.

Men temat för dagen är det brus och bröl som fyller vardagen som genklang från katjusjaraketernas dova detonationer och F-16 planens smattrande bombattacker. På sedvanligt vis lyckades hundratals libanesiska offer drunkna i en skendebatt, när en folkpartistisk karriärist, tillika överåklagare, vid namn Sven-Erik Alhem tog sitt liberala ansvar och gav sig på yttrandefriheten. Israel som nazistat. Jämförelsen är förvisso inte legitim, som Per Gahrton påpekade och snarare lyfte fram likheterna med den vita rasens sista utpost i det svarta Afrika, nämligen boerfästet och apartheidkonstruktionen Sydafrika.

Gahrtons historiska paralleller är inte helt inadekvata. En av sioniströrelsens mest framträdande, ungraren Theodor Herzl, underströk med kraft i sin 1896 pulicerade Der Judenstaat att en judisk stat i Palestina vore en civilisationens skyddsvall mot de asiatiska horderna. Och den synen lever vidare. Araberna är okultiverade, ett slödder som det inte går att beblanda sig med. Israels turistminister Rehavam Zeevi, som likviderades 2001 för att Israel dödat PFLP:s generalsekreterare Abu Ali Mustafa, var öppet rasist och kämpade för att kasta ut alla palestinier från Israel, Gaza och Västbanken.

Den ickejudiska populationen i Israel uppgår till omkring 20 procent av befolkningen, företrädesvis palestinska araber, men även beduiner behandlas som andra klassens medborgare. Israel är en judisk stat. Hur mycket förvirrade värnare om Israels rätt på högerflygeln än upprepar sitt mantra om att Israel är områdets enda demokrati som en märklig ursäkt för att terrorbomba och ockupera sina grannar, går det inte att frångå ett enkelt faktum. Israel är inte en liberal demokrati i sedvanlig mening.

Tanken var inte att avhandla de inkonsekventa och infantila argument som ständigt framförs för att legitimera ytterligare en skändlighet från Tel Aviv. De lyssnar ändå inte. De vill inte. På samma vis som rasisten och antisemiten har fullblodssionisten avskärmat sig från verkligheten. Vare sig de häckar på den samlade borgerlighetens ledarsidor, breder ut sina märkliga alster på insändarplats eller gör bort sig på nätet likt Fredrick Federley drivs de av samma irrationalitet.

Inte märkligt att de tillskriver den lede fi samma irrationalitet. De är antisemiter. Punkt. De är terrorister. Punkt. De är onda. Punkt. Det finns inga orsaker, inga sammanhang, bara ren och skär gemenhet av värsta sort.

Den vanvettige araben, med den krökta dolken som smyger om natten för att sätta tänderna i oss, lider av en genetisk åkomma som endast kallt stål biter på. Made in US. De ska kasta judarna i havet. Utrota Israel från kartan. Men det märkliga i sammanhanget är att de flesta palestinier inte alls är särskilt förtjusta i den idén. Trots över 40 år av ockupation. Trots nästan 60 år av exil. PFLP - Popular Front of the Liberation of Palestine - brukar beskyllas för att vilja sparka den samlade judenheten långt ut i medelhavet för sin ovilja att erkänna Osloprocessen och Israels existensberättigande. Men de företräder en linje, som är den enda långsiktigt hållbara om man söker en vilja till lösning på konflikten. Enstatslösningen. En stat där alla nationaliteter och religiösa grupperingar har samma rättigheter och möjligheter. Kan det bli mera liberalt frågar sig vän av ordning, men där liberalen i alla andra lägen skulle vredgas och säkert producera en och annan upprörd kulturartikel om chauvinism och attack på de liberala värderingarna undkommer den judiska staten all form av kritik. Juden är helig för liberalen.

I svensk debatt har ofta balten fått bli liberalens gosedjur, men då balterna var synnerligen effektiva när det gällde att fylla judiska massgravar redan innan Heinrich Himmlers Schutzstaffel började rensa området rent från judar och kommunister kan det bli lite pinsamt. I synnerhet när balterna inte kunde hålla sig till körsång utan nödvändigtvis skulle återuppta sina taktfasta traditioner efter sovjetimperiets implosion. Är det inte veteraner från Waffen-SS som äras så är det bögparader som attackeras på Rigas gator och torg.

Då är det bäst att hålla sig till juden. Trots att de pratar ett suspekta språk som hebreiska. Och en del klär sig i lockar. Och en del vill bygga Eretz Israel ända till Bagdad. Så är de ändå lite som vi. Kultiverade och pratar begriplig engelska. För vänstern har ju lagt beslag på alla andra folkslag, i alla fall de förtryckta och utsatta. Skulle vara tibetanerna då. Fast den där tomten Dalai Lama ogillar bombmattor, och framhärdar att kalla sig för marxist trots tvångsaborter på tibetanska kvinnor och kinesiska polisbatonger i Lhasas gränder. "Ser munkfan inte den röda tråden från das Kapital till Gulags rostiga taggtråd?" ylar liberalen frustrerat.

George M. Fredrickson menar i ”Rasism: en historisk översikt” att den moderna rasismen fann sina grumliga ideologiska källor i den spanska reconquistan under 1400-talet. Den sprang ur den envetna och blodiga förföljelsen av judar och muslimska moriscos. Antisemitismens praktik har däremot äldre anor än så. Och kanske kan man förstå när författaren Arthur Koestler menar att enda lösningen på antisemitismen är just den slutgiltiga lösningen. Assimilering. Bli som folk är mest. När det inte längre går ut påvliga bannor mot ränta så kan ju andra stå för ockrandet. Men det är här det blir komplicerat. Den irrationelle liberalen och den irrationelle juden förenar sig med det bruna stöveltrampets ihärdiga förkämpar. Oavsett om de klär sig i uniform eller turban.

Men i grunden är det väldigt enkelt. Hävdar man med sådan emfas att varje uns av kritik av staten Israel är antisemitism, identifierar man den israeliska staten med judenheten, och inte ser den som en sionistisk konstruktion med koloniala förtecken blir det problem. Den gör oss till ofrivilliga antisemiter, för förhåller det sig så att den israeliska staten uttrycker det judiska folkets vilja, måste jag erkänna mig själv som antisemit. Nu vet jag att det inte förhåller sig så här. Vore jag antisemit skulle jag knappast köpa två(!) av samma Deutscherverk. Men de fanatiker av judisk härkomst eller de halvblinda liberaler som befolkar teverutorna gör gemensam sak med de verkliga antisemiterna, de som trots allt finns där ute. Även om de är en klen skara, både andligen och i antal. Deras världsbild förenas och missilerna fortsätter att rita mönster på himlens valv.