En blå måndag och ett
svart hjärta

Det kom väl egentligen inte som en chock att borgaralliansen kammade hem segern. Och visst förstår jag åtminstone i teorin mina vänner som inte röstade och som säger att valresultatet ändå inte förändrar särskilt mycket. Det var jävligt innan och vi måste fortsätta kämpa för vår definition av demokrati i vilket fall.

Visst, Socialdemokraterna har visserligen agerat som de värsta reaktionärer men högervinden blåser ändå isig och kall genom mitt anarkisthjärta, för trots allt kommer det att göra skillnad att ha ogenerat öppna batongliberaler, kristna abortmotståndare, arbetsrättshatare och välfärdsslaktare på ministerposter i fyra år.

Det enda glädjeämnet är väl att de knappast kommer att få sitta mer än en mandatperiod. De kommer att skära djupa och svårläkta sår i det här landet. Det kommer att bli ett ännu större helvete för alla som inte har kunnat köpa sig fria från sossarnas nedmontering av välfärden.

Med sossarna vid makten har man i alla fall kunnat kritisera regeringen för att genom att bedriva högerpolitik gå emot sin egen politiska agenda och kanske kunnat hoppas på att det finns en liten chans till besinning, men nu går inte ens det längre. Högern ska föra högerpolitik och högerpolitik ska gynna de rika.

Visst är det tragiskt att socialdemokratin och hela vänsterblocket så himla tydligt har sprungit kapitalets ärenden, men nu är det om möjligt ännu värre, för högern är kapitalet. Och med högerns framgångar följer tydligen extremhögerns. I Landskrona fick Sverigedemokraterna runt tjugotvå procent av mandaten i kommunfullmäktige.

Nu ska alliansen regera landet och ute i kommunerna sitter de regerande sida vid sida med nazister och rasister. Lycka till! De kommer förhoppningsvis inte att få det så lätt som de tror när motståndet trappas upp. Och det kommer det att göra.