Reflektioner ifrån
bruset (och rädslan)

Nu har alltså ännu en stat möjligheten att i några handvändningar utplåna miljontals människoliv. Säkerhetsrådet med Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA i spetsen fördömde Nordkoreas handlande.

De ständiga medlemmarna kan i sin tur med sina kärnvapen spränga jorden ett antal gånger om. Men det är det ingen som fördömer, förutom kommunistiska partiet förstås.

Deras ordförande Anders Karlsson mötte häromveckan folkpartiets Fredrik Malm i en debatt i P1 morgon. Det blev naturligtvis näbbar och klor då de brakade ihop. Anders Karlsson menade att Nordkorea var en självständig stat som med hjälp av kärnvapen söker försvara sig emot imperialistiska angrepp.

Fredrik Malm däremot menade mest att Anders Karlsson var stalinist och försökte i sin tur framhålla det bisarra med Kim Jong Ils regim. Mer polemiskt kan det väl inte bli än när två totalitära ideologier möter varandra.

Enpartivälde emot marknadsdiktatur

Samtidigt står tusentals kärnvapen stridsspetsar beredda att avfyras och utplåna städer överallt. Jag får skräckbilder ifrån Stanley Kubricks ”Doctor Strange Love” där upphetsade cowboypiloter glada i hågen intar attackposition emot Ryssland, medan svettiga general, diplomater och tjänstemän slits av inbördes konflikter och maktbegär.

Men det är klart det är ju bara en film. Det kommer väl aldrig något kärnvapenkrig. Jag kan lugnt cykla till skolan och veta att ett vitt svampmoln inte kommer att uppenbara sig vid horisonten idag heller.

Men jag kan ändå inte sluta tänka på de miserabla bilderna ifrån Hiroshima eller hur den där underjordiska sprängningen såg ut. Hur kändes det för dom som bodde i närheten?

Jag kan inte sluta tänka på den enorma sprängkraft, den tidsinställda bomb som rymmer sig i världens kärnvapenmagasin. Vad har vi att sätta emot när stater börjar slunga kärnvapen emot varandra?

Jag tror varken att Anders Karlsson eller Fredrik Malm har något relevant svar på frågan.