Paradiset, några timmar
från kravallerna

Zipolite, Pochutla, Oaxaca den 4 November 2006 Idag är det lördag. Jag vaknade till fåglarnas välkända ljudspel i palmerna och mangoträden runt om vår lilla hus där solen lyser in mellan bambun i väggarna. Det är fantastiskt skönt att vara här. Igår eftermiddag åkte jag och min väninna till stranden i San Agustinillo och badade med min dotter och hennes kompis.

Vad orättvis det kan vara, sa jag till min väninna. Man skulle flytta staden Oaxaca närmare kusten så att alla modiga människor som marscherar, som kör bort polisen från universitetet när de hotar med att ta över radiostationen, alla som sitter uppe natt efter natt på barrikaderna kunde få bada i havet och skölja bort tårgaserna och oron, skölja bort rädslan och hopplösheten och förnya sig i vågorna. Vilken lyx!

Det var inte så svårt att komma hit. Inte svårare än vanligt. Det tar cirka sex timmar med bil att köra 250 kilometer. En stor del av vägen går i snäva kurvor över bergskedjan Sierra Madre del Sur. Högsta punkten är ett bergspass som ligger på 2650 meters höjd över havet.

Vi passerade bara en militärkontroll som stannade bilen och frågade chauffören om vart han skulle åka och vilket kompani han arbetade för.

Här på kusten märks mycket litet av vad som händer i Oaxaca. Inga barn har börjat skolan men det åker runt högtalarbilar i byn och annonserar att skolorna börjar på måndag.

I skolan i Zipolite hade lärarna ett föräldramöte igår. En del föräldrar är mycket arga på lärarna. De ville att lärarna skulle skriva på ett kontrakt att de inte skulle strejka igen. Det kan vi inte sa dom. Strejken är egentligen inte över men vi har inte råd att åka till Oaxaca. Om de ber oss att komma igen så måste vi åka dit. Nu är vi här och vi är också oroliga för barnen. Om vi börjar nu så kan vi kanske rädda skolåret. Barnen får gå en timme extra om dagen i skolan. De flesta föräldrar accepterade.

Många i Zipolite har bara tillgång till den subjektiva och manipulerade informationen so sänds på kommersiella teve- och radiostationer. Oaxacas regering har betalat miljoner med pesos för att sända ut annonser där de pratar illa om APPO och lärarna. På TV pratar de hela tiden om APPO som om de vore en liten extremistisk grupp och de visar aldrig bilder på de flera tusen människor som deltar.

Oaxacas guvernör sa på teve igår att han inte tänker avgå. APPO är en grupp utlänningar från ställen utanför Oaxaca sa han. Som om Oaxaca vore ett litet land i sig. Idag organiseras en demonstration här i Pochutla mot guvernören.

Konflikten märks också här på att det kommer mycket färre turister till kusten. Även den inhemska turismen har minskat. På helgerna brukar folk från trakten åka till stranden

På söndag åker jag och mina barn tillbaka till Oaxaca. Det är svårt att veta hur det är där men mina vänner säger att nu är det lättare att ta sig fram i stan. Vi vet inte om deras skolor kommer att öppna på måndag men allting tyder på att de kommer att göra det.

Den andra november körde en folkmassa på flera tusen människor bort över 4000 poliser som med helikoptrar och tanks försökte ta sig in på universitetet för att tysta ner radiostationen. Folket vann efter sju timmars fältslag. Polisen rapporterade tio sårade och APPO över 200. Tårgasen låg som en tät dimma över campus och alla kvarter och gator runtomkring men människorna stod kvar..

Sedan sa poliserna att de inte alls tänkt ta sig in på universitetet (En helikopter landade inne på universitetsområdet och tanksen försökte rulla in genom de sönderslagna grindarna. Studenterna lyckades gemensamt knuffa ut den. På gatan utanför brände de upp en av tanksen. Gatubarn och studenter slängde molotovcocktails mot poliserna. Utrustade med handskar plockade de upp de varma tårgaspatronerna och slängde tillbaks dem. Bakom poliserna slöt tiotusentals människorna en tät ring runtom poliserna. På radion fick man be dem att öppna sig så att poliserna kunde fly. (Det var en taktisk reträtt sa de sedan).

Ännu har vi en dag kvar här i paradiset. Varma hälsningar Anna Och tack till alla ni som orkat läsa om Oaxaca, som engagerat er och skrivit! Det hjälper, vi ger inte upp.