Filmåret 2006

Det verkade till sist som om Astoria kunde vända den negativa ekonomiska utvecklingen. Ännu i december var inget klart om Sveriges näst största biografkedjas öde. Det låg i händerna på fordringsägarna.

Under julhelgen ska symptomatiskt nog ännu ett pilsnerpekoral, miniserien Snapphanar ha premiär i teve. Och trots att ämnet för filmen: befrielsekrig mot en ockupationsmakt, är nog så hett, så slarvas det bort i vanlig ordning. Inte nog med att skådespelarna är bleka, koreografin usel och manuset anakronistiskt och hafsigt hopkommet. Dessutom har uppenbarligen rekvisitan i den påstådda historiska filmen köpts från Butterix. Som om inte det vore nog så har snart Götakanal 2 premiär. Det är ändå bara toppen på isberget det här året, ett år helt i Beck- och Wallanderfilmernas anda.

De få ljuspunkterna i svensk film ska som vanligt inte alls sökas inom spelfilmen. I stället bör man leta i den av Dramatiska institutet så styvmoderligt behandlade dokumentär- och kortfilmsgenren. I år utmärkte sig särskilt Malin Anderssons film Belfast Girls, ett mycket finstämt och hoppfullt porträtt av unga kvinnor i Belfast, som gjorde succé i Storbritannien och Irland. Gitmo av Erik Gandini och Tarek Saleh, om fånglägret i kubanska Guantanao Bay rönte mycket uppmärksamhet internationellt. Lina Makbouls intressanta film om Leila Khaled, Leila Khaled-Flygkapare är också den mycket uppmärksammad på andra platser än här i Sverige.

Bland kortfilmerna utmärkte sig Jonas Odells Aldrig som första gången. Jennifer Malmqvists film I fred av går upp på legendariska Sundancefilmfestival. Men det är ingen ny film Yelah skrev om den efter premiärvisningen i Helsingborg för något år sedan, men då var vi helt ensamma.

Den som vill se bra spelfilmer är helt hänvisade till andra länder än Sverige. Helst bör man dessutom ha en bra DVD-spelare och en dator. För just nu är USA inget dåligt filmland alls. Det här året har vi sett flera helt fenomenala; Crash, Syriana, V for vendetta, Babel, Factotum, Capote, Brokeback Mountain bara för att nämna några exempel.

Annars hade årets bästa film regisserats av Ken Loach och den kom från England och hette The wind that shaked the Barley. På svenska blev det Frihetens pris, vilket torde vara det sämsta svenska namn en så bra film någonsin fått. Helt briljant skildrades här det irländska frihets- och inbördeskriget. Men den var absolut inte ensam. Flera viktiga och intressanta spelfilmer från England var exempelvis Michael Winterbottoms Tristram Shandy och Road to Guantanamo.

Också i år var det Atlantic film som levererade de bästa dvd-presentationerna från östasien. Men årets allra bästa presentation av en östasiatisk rulle, sydkoreanska Chinjeolhan geumjassi (Lady Vengeance) kom från Noble Entertainment i en snygg metallbox med mängder av extramaterial. Filmen som har en kvinnlig hämnare i huvudrollen var oförutsägbar, kompromisslös, briljant och överträffas i genren bara av Old Boy också den regisserad av Chan Wook Park. Årets bästa krigsfilm levererades dock av Atlantic film, den hette Yamato, den var regisserad av Jun'ya Satô. Den skildrade ett japanskt slagskepps undergång i krigets slutskede - och i atombombernas skugga - ur japansk synvinkel.

Årets bästa kung fu-rulle blev Louis Leterriers Danny the dog, med världens bästa nu levande kung fu-mästare, Jet Li som Bob Hoskins fånge i desperat behov av kärlek. Den bästa dvd-presentationen av kung fu-film var Atlantic films tio filmer från Shaw brothers studios med filmer från 1960 och 1970-talen. Särskilt Da zui xia (Come drink with me, 1966) utmärkte sig, men också Siu lam ji (Shaolin Temple,1976) och Shao lin san shi liu fang (Master killer-the 36th chamber of Shaolin, 1978) var mycket bra. I den första är hjälten en 16-årig Pei-pei Cheng, Jade-räven från Crouching Tiger som glatt kickar en massa gubbars rumpa. I Shaolin Temple förtjänaren en massa Hongkongskådespelare MVG i kung fu under ett av de största mass slagsmål i Shaolin templet som jag någonsin sett. I Master Killer visar Chia Hui Liu varför Quentin Taratino valde just honom som Uma Thurmans mentor i Kill Bill.

Årets klassikerpresentation var Gianni Amelios Il Ladro di bambini (Barntjuven, 1992), som är en underbart vacker road movie från Italien.

Årets hedersomnämnande får kanadensiska C.R.A.Z.Y, av Jean-Marc Vallée, om att som ung man upptäcka att det är killar man gillar i en inskränkt småstadshåla.

Årets andra hedersomnämnande går till kinesiska Election, av Johnny To, som visar vådan av demokrati i en kinesisk maffiaförening, en triad

Årets sista och ända svenska hedersomnämnande, för att jag känner mig särskilt snäll mot svenska filmer i dag, får Ulf Malmros teveserie Rapport till himlen från 1994.

Tendensen bland årets filmer var i vart fall tydlig. Medan resten av världens spelfilmer blev än mer seriösa, välspelade och intressanta. Så nådde svensk spelfilm nya toppar i ytlighet. Kanske ska man inte hoppas för mycket, inget tyder på någon förändring, men lite bättre måste det snart bli.