Kasta bort nyckeln bara

Det är natt. Jag sitter sömnlös uppe och väntar, väntar på dag, den dag jag har tid att få prata med min läkare. Jag läser Aftonbladets debattforum och reagerar på kylan. Kylan hos de som vill bura in psyksjuka och “kasta bort nyckeln”. Jag slås också av värmen och desperationen. En desperation jag delar.

Många vittnar om en psykiatri i upplösning, “vilken psykvård ?” verkar vara den gemensamma frågan. Kylan och värmen kolliderar utan förmåga att mötas, men rösterna som kräver hårdare tag har ökat i kraft den senaste tiden.

De senaste morden som har begåtts av av allvarligt psykiskt sjuka människor riskerar i långa loppet att blotta en avgrund av rädsla gentemot sjuka människor. Alla som har allvarliga psykiska problem riskerar att betraktas som potentiella våldsverkare. Som vandrande krutdurkar som riskerar att explodera när som helst.

På några platser drömmer sig rädda människor tillbaka till den auktoritära psykvården. Till det brutala isoleringssystem där samhällets tilltro till det moderna legitimerade en ovetenskaplig läkarvetenskaps övergrepp. In med dom bara. Så att vi som är friska och normala kan vara trygga. Bort med flummet och daltet och ge oss den trygghet bara hårda tag kan ge, tycks vara den gemensamma nämnaren för flera som skriver.

Jag hinner bli mer rädd innan jag slutat läsa, för den människosyn som många ger uttryck för är skrämmande. För jag är också en av dem. En av de som söker vård men som har haft problem att få hjälp.

Hindren är många för att komma in i den underbemannade psykvården. Den mur som ska rubbas för att ens komma in verkar kräva av psykiskt sjuka en vilja av stål, alternativt ett enormt stöd av anhöriga. Många saknar båda.

Otaliga är dem som stångar sig blodiga mot de läkare som vet bättre än de som upplever sig själva må dåligt. Eller som bara fastnar i köerna och ger upp. Vissa medicineras och får alldeles för lite samtalsterapi. Slutligen är de många som konfronterats av sjukvårdsmaskineriet, vänder det ryggen och kör på i det vanliga livet tills problemen blir värre. Det sista har jag provat och en dag gick det inte längre. Väggen reste sig och sedan låg jag ner.

Under nattens gång skyddar jag mig med orden. Intellektualiserar. Sätter mina erfarenheter i perspektiv och söker distans. Så att det inte känns så ont om jag får kalla handen. Om jag möts med muren. Att skriva verkar ibland som det enda sättet att värja sig mot kylan. Att ta första bästa jobb och stänga av det också. Men någonstans måste också värmen finnas.

Det är det sökandet som driver mig vidare. Bort från tangentbordet och mot en sista cigarett. Och sen förhoppningsvis en drömlös sömn några få timmar innan klockan ringer. Ingenstans verkar de styrande lägga ihop två och två. Att ett hetsigt, profitjagande och kallt samhälle bidrar till människors dåliga mående.