Oaxaca: Spola på toa -
en lyx

Att beställa hem en pipa med vatten som, om vi sparar noga, förhoppningsvis räcker en månad är en sak. Att vattentankarnas resurser också tar slut vid stor efterfrågan en annan. För två år sedan kom inget vatten på tre veckor i San Felipes kommunala vattensystem. Och det fanns inga pipas att beställa. De var alla slut – även de från städer ett par timmar bort. April-maj detta år lär bli hemska, och vi kan bara hålla tummarna och hoppas på det bästa. Samt spara vatten.

Vi har denna vecka lagt bomullsblöjorna i byrålådan. Vi har inte råd att tvätta dem flera gånger i veckan längre. Engångsblöjor är svindyra och oekologiska, men vi kan inte riskera vårt vatten. Man lär sig diska och skölja utan rinnande vatten. I duschen blöter man sig med vatten. Stänger av kranen, tvålar in sig och schamponerar sig, sätter på vattnet igen för att skölja sig.

Man ställer in en hink som kan ta upp det mesta av det vatten som annars skulle rinna bort. Det kan man hälla i toaletten och spola med vid behov. Men man spolar inte när man kissat. Inte heller efter att de andra kissat. Man spolar bara när man skitit. (Och pappret slängs aldrig någonsin i toaletten utan i papperskorgen bredvid.) Man lär sig snåla och återanvända vatten. Vatten är en lyx.

På vår tomt där vi nu bygger hus ska grävas en brunn. Det går att gräva en grund en på cirka tio meter. Men det vill inte vi. Vi vill ha en riktigt djup, en som går så långt ner det bara går att komma. 30 meter kanske. Vi vill in till grundvattnet, och vi vill ha vårt ”eget” vatten. Inte vara beroende av det kommunala. Vem vet hur länge det räcker?

Alla pratar vatten i Oaxaca nu. Någon sa häromdagen att det bara kommer att räcka 15 år till. La Comisión del Agua drar åt svångremmen och försöker tvinga folk att skaffa tillstånd för brunn. De har redan börjat sina inspektioner runt om i landet, och de som visar sig ha en brunn utan tillstånd får den förseglad och en dryg bot i handen. Vi håller på att skaffa tillstånd. Men vem vet hur länge vår brunn är ”vår”? En dag kanske alla brunnar i Mexiko förseglas? Vi bygger en extra cistern för att kunna ta upp regnvatten och använda det under regnperioden som varar mellan maj/juni till oktober. Det kunde kanske La Comisión del Agua också tänka på i sin iver att ta hand om landets vattenresurser.

Mexiko är för mig en spegel av hur det ser ut på hela vår planet. Väldigt få har väldigt mycket. Sjukt mycket. Den stora massan har nästan ingenting. Här där jag bor finns både små skjul av laminerad plåt samt enorma residens med egen pool, nästan sida vid sida. Det ser helt vansinnigt ut, och personligen blir jag nästan illamående när jag ser dessa schabrak till bostäder där ingen tänker på att stänga av duschen när de schamponerar håret.

Sverige hör till ett av de världens hörn som räknas till ”väldigt få har väldigt mycket”. Det förstår man inte riktigt förrän man ser hur lite de allra flesta i övriga världen har. Det syns dock inte i Sverige. Att bo där är som att bo i ett av dessa lyxschabrak. Vi har vatten så vad spelar det för roll om kranen i köket spolar på för fullt (med rent dricksvatten!!!) medan man gör rent spisplattan, bänken och bordet? Att stå i duschen upp till tjugo minuter och bara njuta är något helt normalt. Den allra fattigaste har tillgång till vatten.

Vatten finns, men det snedfördelas

I Mexiko är det uppenbart att distributionen av vatten är rent åt skogen. Det finns vatten! Men det är bara vissa som har tillgång till det. Eftersom de som har inte är villiga att dela med sig av det försöker man kontrollera åtgången av det. ”Innovativa” metoder som att samla regnvatten (som var helt naturligt för Aztekerna) finns det inga politiska planer på.

Och så här är det på resten av jorden. Vissa har tillgång till vatten. Andra inte. De som har tar det för givet och reflekterar inte mycket över det. Än mindre funderar de på om man skulle kunna göra något för att distribuera vattnet på ett mer rättvist sätt över jorden. Varför tänka på hur andra har det? Och varför tänka längre fram än där mitt eget liv slutar?

Jag läste igår en artikel i DN där Pär Holmgren, meteorologen ni vet, berättade om sitt möte med professorn och indianhövdingen Oren Lyons. Lyons representerar världens ursprungsbefolkningar i FN och säger att hans folk (Onondagastammen i USA) när de fattar viktiga beslut alltid försöker se vilka konsekvenser besluten kommer att ha sju generationer framåt. Det kallar jag ansvarstagande. Långsiktigt planerande. Oegoistiskt.

När jag nu duschar (utan att egentligen göra det en svensk menar med att duscha), känns det bra. Det känns som att jag gör något åt inte bara min egen vattensituation utan åt Oaxacas, Mexikos ja faktiskt hela världens vattensituation. Det känns som att det jag gör spelar roll – i ett globalt perspektiv hur litet och kanske fjuttigt det än kan verka. Att duscha i ymnigt flödande vatten är en liten lyx som jag personligen måste avstå från för att få vattnet att räcka. Hur många är beredda att avstå från den i sitt dagliga liv för att kanske på sikt hjälpa vår planet att bevara vattenresurserna?

Spelar det någon roll hur länge jag duschar?, undrar du kanske, osugen på att ge upp något så skönt som en daglig lång och varm dusch. Jag tror att det gör det. Och framför allt, med tanke på kommande generationer, klimatfrågan, skövlingen av Amazonas och Borneos skogar och så vidare..., tror jag att det är värt det.

Rebecka

Länk till artikeln med Pär Holmgren hittar ni längst ner på denna sida.