Studiemotiverad? Det ska
vi ändra på!

Redan när jag satt häktad bestämde jag mig för att, om möjligt, göra något vettigt av min tid i fängelse. Jag ville läsa in de gymnasiebetyg jag saknade och sedan påbörja en högskoleutbildning. Man har inte så mycket att komma med på arbetsmarknaden om man har suttit i fängelse i närmare ett decennium och saknar såväl utbildning som arbetslivserfarenhet.

Men det där med utbildning hade jag trots allt möjlighet att påverka och ville satsa stenhårt på att plugga under tiden jag satt inne. Man skulle kunna tro att kriminalvården uppmuntrar fångar som vill ta tag i sina liv och göra något vettig, som visar lite motivation till att åstadkomma en förändring till det bättre. Som sagt, man skulle kunna tro det. Det första jag fick höra var att jag hade ett så långt straff att jag kunde plugga senare, om ett par år eller så. Att studera när man sitter inne är minsann inte en rättighet utan en förmån, även om det var ytterst oklart vad man skulle göra för att få åtnjuta denna ”förmån”. Så jag fick sitta i en verkstad och bland annat paketera skruvar för nio kronor i timmen. Men efter ett par års tjat och åtskilliga vändor av meningslös pappersexerscis lyckades jag få min vilja igenom, även om det satt långt inne. Någon löneförhöjning var det inte tal om, men det var störtskönt att känna att jag i vart fall var på väg att uppnå mina mål.

Sju år efter att jag åkte in så var jag klar med gymnasiet. Att det tog sån tid beror inte på att fångar har lågt pannben, sammanvuxna ögonbryn och låg IQ, utan på att jag som sagt fick tillbringa ett par år med att utföra meningslösa arbetsuppgifter för slavlöner. När jag väl hade påbörjat mina studier så fick jag dessutom avbryta dem och börja om från början varje gång jag bytte fängelse, och man flyttas en hel del inom kriminalvården. Mäkta stolt över mitt slutbetyg (ok, jag fick det tio år senare än mina klasskamrater från gymnasiet – men jag fick det!) var det dags att ta nästa steg. Trodde jag. Min kvinsp (kriminalvårdsinspektör) ville inte (och vill fortfarande inte) att jag läser något annat än gymnasieämnen. Vad jag nu ska med dem till nu när jag är klar med gymnasiet. Att läsa distans på högskola gick inte för det skulle tära för mycket på resurserna. Den enda resursen som krävs är att en fångvaktare en gång i veckan eller så hjälper mig att maila in mina uppgifter till högskolan, försökte jag förklara, men vare sig detta eller andra sunda argument gick hem. Citat: "Vi kan ju inte ha en massa akademiker som springer runt här!" Slut citat.

Kvinspen hävdade envist att högskolestudier inte ingår i kriminalvårdens uppdrag och att de inte har fått några direktiv från departementet gällande sånt. Nu tror ju inte jag att justitiedepartementets avsikt är att fångar ska läsa gymnasieämnen de inte behöver år ut och år in, och vad de gett eller inte gett för direktiv har inte utgjort något hinder i andra sammanhang. Men jag la fram ett förslag om att läsa på folkhögskola istället. Det skulle jag kunna göra helt själv, skicka in mina uppgifter via vanlig post, utan att blanda in kriminalvården och dess lata personal överhuvudtaget. Men det upplägget möttes nästan med rädsla. Det var något helt nytt och främmande som aldrig hade prövats förut. Så absolut nej till det också. Man kan ju undra varför kriminalvården inte tar till vara på viljan hos de fångar som vill studera, varför man trycker ner dem istället för att uppmuntra dem. Om jag kan öka förutsättningarna för att slippa hamna här igen så är väl det något bra, tycker jag i alla fall, men kanske vill man hellre ha kunder som kommer tillbaka igen. Jag fick dessutom, i samband med att jag fick mitt slutbetyg, en hint om att inte visa att jag nu hade högre utbildning än de flesta som jobbar här. 40 procent har inte gått ut en treårig gymnasieutbildning och det sticker i ögonen på dem att många fångar har betydligt högre utbildning än så.

Idioti kan faktiskt stå en upp i halsen efter ett tag, så nu skiter jag högaktningsfullt i kriminalvården, justitiedepartementet och jantelagen. I den ordningen. Jag söker de utbildningar jag vill söka och jag kommer att läsa de utbildningar jag vill läsa. För en gångs skull får det här stelbenta systemet anpassa sig till mig och inte tvärtom.