Santiago Pride

Santiago, Chile. Det är den 29 september, solen flödar över staden. När vi kommer till samlingsplatsen vid Plaza Italia är torget redan fullt av folk. Drag queens balanserande på skyhöga klackar, kepsgubbar, anarkaflator, regnbågssminkade tonårstjejer som delar ut pappersblommor i ett hav av barnvagnar, discovagnar, flaggor, banderoller och handskriva pappskyltar.

Kravallklädda poliser står beredda med sina vattenkanoner, men stämningen är glad. De enda som verkar ha något emot paraden är ett gäng evangelister som står i ett gathörn och utan större framgång försöker upplysa oss om att vi kommer att brinna i helvetet.

På ett flak som tillhör Acción Gay, en av Chiles största gayorganisationer, uppträder först en transsexuell kvinna och sen den chilenska sångerskan Nicole.

En bit därifrån har en grupp feminister samlats. I megafoner uppmanar de alla kvinnor att sluta sig till dem, i ett eget tåg bakom det stora. ”Nada que celebrar, mucho que protestar!” står det på deras skyltar. Ingenting att fira, mycket att protestera mot. De har en poäng: Chile har en lång väg att gå när det gäller hbt-personers rättigheter. Jag lyder deras uppmaning.

När paraden sätter igång går jag bland feministerna med sambaorkestern och de kreativa slagorden. Vi rör oss dansande, skrikande, sjungande längs Alameda, Santiagos största gata. Bilar tutar uppmuntrande, folk vinkar från bussar och fönster. En byggarbetare klättrar upp på sin maskin och uppför en spontan dans till allas jubel.

Chile slutar inte att fascinera mig med sina starka kontraster. Den nuvarande presidenten Michelle Bachelet har gjort sig känd som hbt-vänlig, men hon har starka krafter att kämpa emot: den katolska kyrkan har ett enormt inflytande över politiken.

Homosexualitet var i sig helt olagligt fram till 1989. Homosexuella handlingar mellan män fortsatte sedan att vara straffbara fram till 1998 och en ganska godtycklig lag mot förargelseväckande beteende gör att ömhetsbetygelser på fel plats vid fel tillfälle fortfarande kan leda till arrest. Ett lagförslag mot diskriminering som inkluderade sexuell läggning och könsidentitet röstades nyligen ner i senaten.

Men här, i centrala Santiago, märks inget av konservatismen och fördomarna. Kanske är det jag som är för ny i staden för att uppfatta nyanser, säkert rör jag mig i ovanligt liberala kretsar, men under mina tre månader här har jag aldrig stött på några homofobiska uttryck, möjligen med undantag för ett par inte så genomtänkta kommentarer från överförfriskade unga män på nattliga gator.

Gaykulturen är växande och sjudande, men, som överallt annars, klart mansdominerad. Flatorna finns där, med barer och hemsidor och aktionsgrupper, men de är inte lika lätta att hitta.

Paraden avslutas vid torget framför La Moneda, men ingen verkar vilja slita sig därifrån. Musiken pulserar från vagnarna, sambaorkestern spelar på sina trummor, de hemlösa hundarna är uppspelta och överallt. Den glada nyheten att vi var femtontusen stolta ropas ut i högtalarna. Folk dansar mitt i gatan, vi sitter i gräset bredvid. Det hinner bli skymningskallt innan vi slutligen drar oss hemåt för att ladda för kvällens fest på den flattäta Club Miel.