Skvallret och Soulen

Det kan inte ha undgått särskilt många att en av 2007 års mest omskrivna artister var Amy Winehouse. Inte för hennes Motownsouliga skiva Back to Black. Utan för hennes relationssvårigheter och hennes knarkande. Tabloidernas krig mot henne och det medeklassiga förfasandet över hennes livsstil är lika förutsägbart som det är trist.

Att skilja vad som är sant från vad som inte är sant när det gäller Winehouse är inte det lättaste. Ställt bortom rimlig tvivel är i alla fall att hon har drogproblem. När allt från de regelrätta skallertidningarna till den svenska kvällspressen frossar i detaljer ur en människas privatliv är det lätt att glömma bort människan bakom. Framförallt krymper musiken till en liten detalj bakom spaltmetrarna av skvaller. Kanske är det ofrånkomligt. En allt hetsigare och uppskruvad mediarapportering från 'kända' människor fyller ju ett behov av vardagsflykt för många. Det behovet ökar ju också, ju tristare vardagen ter sig. Winehouse är bara en av många vars personliga problem fyller våra tidningar idag, och som får lida under skvallrets funktion att sälja tidningar.

Varför jag väljer att uppmärksamma Amy Winehouse öde har att göra att jag verkligen gillar hennes musik. När hennes raspiga röst fyller mina öron i min mp3-spelare så rör hon vid något. Det finns en nerv och en svärta i det hon gör, men också liv och lust. Allt detta rörs om och kondenseras till en modern hybrid av soul och Amys alldeles egna vision över hur musik kan låta. En musik som är allt annat än lagom. Det är riktig smärta och riktig jävla Soul.

Mediarapporteringen har även fått mig att fundera ett steg längre. Vart hade musiken befunnit sig i dag om det bara hade fått vara en arena för välartade barn. En arena för en välanpassad medelklass? Det borde för de allra flesta av oss te sig som en ganska livlös arena. De vackraste bidragen till vår gemensamma musikskatt skapas nämligen inte alltid av de mest väluppfostrade och välanpassade. Utan ibland av de stökiga, bråkiga människor som skärskådar sig själva och omgivningen på ett sätt som ibland kan vara allt annat än lagom. På samma sätt är det ganska uppenbart att tabloidpressen inte bryr sig ett skvatt om de människor som porträtteras.

Hade musiken den varit lagom så hade den antagligen inte berört oss på samma sätt. Må så vara att Winehouse kanske både tar kokain och ett antal andra destruktiva droger, utan vilka hon antagligen skulle må bättre som människa. Men vem har frågat henne om hon skulle förvandlas till någon sorts förebild i och med sin konst? Hon råkade bara göra ett av 2007 års bästa album. Det borde räcka för de flesta av oss.

Tho' I battled blind,
Love is a fate resigned
Memories mar my mind,
Love is a fate resigned

Over futile odds,
And laughed at by the Gods
And now the final frame,
Love is a losing game

från Love is a losing game.