"Det är dags att
reclaima feminismen"

Först ut bland seminarier, hearings, paneldebatter och teater var en diskussion under temat "Kvinnor i media". Deltagare var genus- och medieforskaren Anja Hirdman, professor Agneta Stark, journalisten Belinda Olsson, författaren Katarina Mazetti, redaktören Johan Ehrenberg samt författaren och programledaren Alexandra Pascalidou. En diskussion som snabbt övergick till stereotypa grupperingar i media i stället för enbart kvinnor som grupp.

Agneta Stark menade att det största problemet idag är medias behov av att sätta etiketter och därmed polarisera olika grupper. Feminismen får ständigt ta ett steg tillbaka därför att det fokuseras på konflikter i stället för den kollektiva kraften det skulle kunna innebära. Gammal, bitter 68-feminist sätts mot ung, feminist med arga krönikor i någon kvällstidning, invandrarkvinna mot akademikerfeminist från medelklassen, storstad mot landsbygd, och så vidare.

- Vi måste inte tycka likadant, alla åsikter och tolkningar av feminism får vara med, alla har rätt till en åsikt och feminismen sprider sig utan våld och vapen. Det är en demokratisk organisationsform, därav olika åsikter. Annars vore feminismen diktatorisk.

Hon talade vidare om vikten av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Sverige är enligt Stark inte det värsta landet på många plan. Hon var nyss hemkommen från Tyskland där kvinnorna rusar till förskolan för att snabbt komma hem och laga varm lunch till sig och barnen, för att sen ila tillbaka till förskola och arbete. Detta på grund av normen som säger att varm lunch på förskolan förstör familjen.

- Då känner jag mig ändå rätt stolt över att diskussionen om förskolor i Sverige kretsar kring mindre barngrupper och ökad personal.

Alexandra Pascalidou utgick i stället från ett polariserat perspektiv. Enligt henne har kön aldrig varit den främsta orsaken till diskriminering.

- Där jag kommer från finns andra kategoriseringar, etnicitet har alltid gått före. Som kvinna och invandrare finns det bara två grupper man kan hamna i, viljelösa offer eller småslampor. Jag blev ju själv riksslampa i och med att jag vek ut mig. Det är först på senare tid jag insett vad feminism kan innebära för att bryta de här mönstren. Men jag känner mig inte riktigt som feminist ännu.

- Jo det är du! skriker någon ur publiken och alla applåderar euforiskt.

Och det blev det starkaste under dagens gång. Interaktionen mellan de som var där i egenskap av åhörare och de som stod framme på scen och pratade. Det var så långt från någon gubbig bolagsstämma man kan komma. Över 600 kom och gick, arbetsgrupper, resursgrupper och aktionsgrupper bildades under paraplyet. Enligt KUG:s stadgar är alla som är villiga att kalla sig Kvinna Utan Gränser välkomna och att det ska sträcka sig över generations-, nations- och könsgränser. Trots det var publiken ganska homogen. Männen var till exempel inte många.

Enligt Johan Ehrenberg måste även männen, även de radikala, ta sitt ansvar på ett praktiskt plan. Detta problematiserades ytterligare av det som Anja Hirdman påpekade.

- För att nå en förändring tror jag vi måste fokusera på maskulinitetsrollen. Den stereotypa bilden av mannen är att han är ensam mot resten av samhället. Mannen som hela tiden är en individ får självklart svårare att tackla ifrågasättandet än kvinnan som ofta diskuteras kollektivt .

Startskottet från KUG visade i varje fall att kollektiv handling och organisering kan påverka utanför såväl parlament som befintlig media. Förhoppningsvis uppfyller det så småningom någonting gränslöst. Känslan efter dagens slut var att det faktiskt är möjligt.

Ebba Witt Brattström avslutade dagen med citatet "en världsomspännande befrielsefront" (Fredrika Bremer) och kanske var det något i närheten som påbörjades den sista augusti i år.