Kulturpolisen kommer till
stan

Under det år som gått har jag under stigande förvåning fått läsa det ena verkligt sanslösa uttalandet efter det andra i detta ämne ; från det att Lennart Gabrielsson (fp) i DN 26/2 1997 ville ge Kulturhusets personal "smäll på fingrarna" i samband med graffitiutställningen förra vintern till hans påstående i DN 24/10 1997 att "den kriminelle börjar sin bana som klottrare", en retorisk piruett utan verklighetsförankring vidarebefordrad från tidskriften Svensk Polis nr 3 samma år. Dessa preferenser skall vidare prövas i en SL-sponsrad undersökning är det tänkt (DN 6/8 1997), fjärran från alla krav på förutsättningslöshet. Min åsikt är att kriminalpolitiken inte är rätt forum för att lösa kulturfrågor. Inte ens om det är ungdomskultur det gäller.

Situationen är följande. Det går idag inte att med fakta belägga något generaliserbart orsakssammanhang mellan graffiti å ena sidan, droger och grov brottslighet å den andra (Ferrell 1993). De graffitimålare som hittills undersökts i USA, Danmark och Sverige har visat sig vara skäligen vanliga ungdomar (Skyum-Nielsen 1987, Proctor 1990, Jacobson 1996.) En färsk uppföljningsenkät av Martin Fredriksson i Lund (mars 1998) bland 23 graffitimålare aktiva i slutet av 1980-talet visar att alla utom en numera innehar kvalificerade jobb inom estetiska och kreativa verksamheter. Det är därför min bestämda uppfattning att graffitimotståndarna i sina hotbilder riktar in sig på grupper som inte kan betraktas som graffitimålare men som man önskar associera dit för att bekräfta sina egna fördomar. Ett aktuellt exempel är det skadeståndsmål SL med stor frenesi driver mot "18-åringen" (DN 4/2 1998, Aktuellt/TV 1 10/3 1998), som framställs som "graffitimålare" trots att han överhuvudtaget inte är känd av dessa utan befinner sig i den allra yttersta periferin av de grupper som befolkar samma scen som graffitimåleriet.

Gabrielssons utspel på denna linje är dessutom illavarslande ur demokratisk synpunkt. I det forna Sovjetimperiet fanns det politruker som hade till uppgift att stoppa obekväma kulturella aktiviteter. I Sverige skall det tydligen vara en liberal politiker till att klampa in i Kulturhuvudstadsåret och skriva folk på näsan vilken sorts konst de får och inte får gilla, eller utöva (DN 24/10 1997). Man tar sig med en lätt suck för pannan. Månne det förestående valet och de aktuella opinionsmätningarna ligger bakom? Kan det vara så att Folkpartiet befinner sig på ett sluttande moralfilosofiskt plan kongruent med det vikande väljarunderlaget?

Graffitiskolan i Stockholm som L.G. attackerar (och som inför ett nyöppnande 1998 fick SL att hota Fryshuset med indragen sponsring, vilket genast gav effekt) ledde under sin korta verksamhetstid 1989 till att den illegala graffitin i närområdet - enligt lokala polisuppgifter - minskade med 80 procent. Den minskade till och med i tunnelbanan, och antalet aktiva målare gick ner från cirka 200 till 30. Detta upprepades med än större framgång i Uppsala 1991-1992. När den alternativa verksamheten upphörde på grund av dålig ekonomisk uppbackning från politiskt håll återgick förhållandena snabbt till det "normala". I stället inleddes kriget mot graffitin under SL:s banér, och i krig är som bekant sanningen det första offret. Kampanjer som förödmjukade målarna - istället för att erbjuda lagliga alternativ - betalades frikostigt med skattemedel. Som en motreaktion ökade inte helt oväntat den illegala graffitin och därmed saneringskostnaderna.

Man skulle kunna säga att samhället vid det här laget har den graffiti det förtjänar, varken mer eller mindre. Att SL och dess megafon Metro känner viss irritation kan vara begripligt, men att man vägrar att ompröva sin rigida strategi är det inte. Kjell Hultman måste vara en av Sveriges i särklass dyrbaraste tjänstemän: med sina trosvissa förenklingsmekanismer har han lyckats bidraga till att cementera utgifterna för bekämpning i landet med uppemot 1 miljard om året. Att sedan "kulturpolisen" Palle Nilsson i Aspudden uppmanar föräldrar att låsa in sina barn (DN 8/7 1997), "kontrollera deras teckningar" och leta efter färgfläckar på kroppen är direkt bisarrt och det skulle egentligen inte förvåna om det också strider mot FN:s Barnkonvention. En närmast paranoid artikel i Lokaltidningen Västerort (v.9, v.13, 1998), fullspäckad med sakfel, har rubriken: "Din son kan vara en klottrare!" Mindre välbetänkta försök att medicinskt sjukförklara hela graffitikulturen (Expressen 6/8 1997) har också förekommit - för att dementeras i efterhand.

De så kallade tags och throw-ups som Gabrielsson felaktigt kallar för "klotter", är problematiska på så sätt att det ibland är kvantitet mer än kvalitet som här är receptet på framgång. På kulturbyggnader är detta naturligtvis en styggelse, även om det faktiskt mycket sällan är just där dom hamnar; desto oftare på fula cementmurar och i trista gångtunnlar. Men tagsen är också - och detta är viktig om man vill begripa och inte bara fördöma - intimt förknippade med de allmänt uppskattade och fullständigt utvecklade målningarna (pieces). Man kan förhålla sig till detta på åtminstone tre olika sätt:

1. Antingen kastar man ut barnet med badvattnet, som Gabrielsson vill, och vänder ryggen åt hela den uppkäftiga mix av ungdomlig kreativitet som graffiti- och hiphopkulturen består av.
2. Man kan också som i Holland föredra "fredlig samexistens" utan några åtgärder alls.
3. Eller så stöttar man det som ur yttrandefrihetssynpunkt enbart är positivt: bildskapandet, självkänslan, anti-rasismen. Och upplåter så kallade lagliga väggar, vilket man sedan länge och med framgång gjort i Malmö och på flera andra håll.

I Stockholm har man dock i motsats till landet i övrigt i slutna församlingar sedan 1995 bestämt sig för den hårda linjen, som synbarligen också är den minst kostnadseffektiva av alla tänkbara metoder (Brewer 1992). Till 1998 skulle denna målarkultur, vari ingår flera olika etniska grupper, ha utrensats. Så har alltså inte skett; med den valda strategien flyttar man bara runt problemet från det ena området till det andra. Att ett norskt vaktbolag (Security Concept A/S, Sambandet 1997) självt deklarerat sin bekämpningsverksamhet som framgångsrik har givetvis inget bevisvärde. Enstaka motaktioner kan lyckas på kort sikt, men i ett längre perspektiv kan inget annat än att fenomenet "självdör" få bort denna typ av graffiti från gatorna; graffiti i allmänhet har annars funnits i ganska exakt 3 500 år. Detta insåg man redan på ett tidigt stadium i t.ex. New York. Med den hårda linjen riskerar rättsapparatens attityd också att snabbt brutaliseras, vilket återspeglas av de allt mer fantasifulla skadeståndskraven (DN 13/9 1997) och upphetsade rop på värre straff som inte har någon avskräckande effekt utan på sin höjd kan tillfredsställa okunnigt folks dunkla hämndbegär. Åtalsrubriceringen för dessa trots allt smärre förseelser - att likställa med t.ex. olaga affischering - har nu kommit i glidning så att det som ursprungligen nätt och jämt var "åverkan" snart blev "skadegörelse" och därpå "grov skadegörelse". Nästa logiska steg är då "allmänfarlig ödeläggelse" med livstids fängelse som maximistraff och något sinne för proportioner letar man förgäves efter.

Ingen blir alltså nöjd med den nuvarande bekämpningspolitiken: inte SL, polisen eller de mer eller mindre suspekta vaktbolagen (DN 19/3 1997) eftersom tågmålningarna blir allt fler, inte fastighetsägarna eftersom tagsen också ökar, inte allmänheten och inte graffitimålarna själva eftersom kvaliteten på målningarna blir sämre. Den enda grupp som som kan vara belåten är saneringsbolagen: de tjänar bättre än någonsin på att tvätta bort och kan vara säkra på att det hela tiden kommer mer. En gigantisk omfördelning av pengar från stat och kommun till privata renhållningsfirmor är det enda påtagliga resultatet av 12 års myndighetskamp. Mot en motståndare som man inte ens har lärt sig definiera utan tvärs emot korrekt språkbruk kallar för "klottrare". Enligt ordlistan kan en "klottrare" knappast vara äldre än ett till tre år, då detta är den enda period som på sakliga grunder (jämför Kellogg med flera) kan kallas för "klotteråldern". Graffitimålarnas genomsnittsålder är däremot 16, något som Noll-Koll-Toleransens brödraskap tydligen inte uppfattat.

Man behöver inte vara alltför klipsk för att begripa att detta grova artilleri hade kunnat komma bättre till nytta på annat håll - mot rasismen och främlingsfientligheten till exempel. Tyvärr kräver ett samhälle i kris syndabockar på det mest irrationella sätt - som här bland sina mera kreativa och mindre kuvade förortsungar.

Oavsett allt detta har det internationella graffitimåleriet - i synnerhet den stilistiska innovation som kallas Wildstyle - för alltid skrivit in sig i konsthistorien (jämför Fogtdals Konstlexikon. band 6, 12, 16), både som gallerikonst och väggmåleri. Längre fram kan människor komma att uthämta en mängd information om vår samtid ur dessa bilder. Om inte saneringsfirmorna hunnit före, vill säga. Man kan skatta sig lycklig över att inga saneringsbolag fanns på grottmålningarnas tid!

Jag upprepar: graffitimåleriet har också det ett kulturvärde, i synnerhet den form som kallas pieces. Konst kan som bekant vara både vacker och provocerande på samma gång. Och det är ett icke-officiellt faktum att murarna längs spåret Södertälje-City blivit en välkänd turistattraktion som bidragit både till stadens ekonomi och dess förskönande. Helt utanför Kulturhuvudstadsårets budget. Medan det inte torde vara ägnat att förvåna om antigraffitiextremisterna snart kommer att vara bortglömda och i backspegeln knappast värda mer än ett förläget leende. På ungefär samma sätt som vi idag betraktar konstkritikern Wolff i Le Figaro på 1870-talet och hans smutskastning av Monet och impressionisterna.

Så hur skulle det vara om L.G., Kommunförbundet, Lugna Gatan et consortes åtminstone provisoriskt satte sig in i problematiken innan ni gör era tvärsäkra uttalanden? Jag erbjuder er ett gratis exemplar av min avhandling där all tillgänglig forskning och diskussion finns relaterad. Den kan ni behålla om ni läser den. Sedan kan ni gärna återkomma med frågor, under förutsättning att ni vill närma er ämnet med, låt oss säga, åtminstone ett minimum av öppenhet. Litet ödmjukhet, om jag får be!

Till de konstnärer och kulturarbetare som ännu inte drabbats av kulturpolisens bannstråle vill jag rikta uppmaningen: solidarisera er med framtidens bildkonstnärer, graffitimålarna. Ta mod till er och våga bryt tystnaden i denna fråga. I morgon kan det vara förbjudet.

Slutligen: myndigheterna har kört huvudet i väggen rejält i denna fråga, och fullföljer General Custers "last stand" (han som dog med stövlarna på, ni vet) hellre än att erkänna sin egen inkompetens. Därför behövs en total ommöblering och en nystart i en helt annan anda än hittills.

Sammanfattningsvis behövs alltså en 180 graders omsvängning av den officiella graffitipolitiken. Därpå följer flera års arbete på att reparera de skador denna gett upphov till och att återupprätta en dialog med och mellan de berörda grupperna. I detta nödvändiga restaurationsarbete kan jag tänka mig att medverka. Tro mig, det kommer att behövas.