För en frihetlig
socialistisk politik

Detta är nu inte så underligt. Det rådande systemet är, under normala förhållanden, mycket stabilt och det ska mycket till för att det ska rubbas i sina grundvalar. Ska man diskutera marxismens och anarkismens tillkortakommanden måste man därför först erkänna den formidabla styrkan hos deras främsta motståndare, nationalstaten och kapitalismen.

Men det uppenbara faktumet att repressionen varit av en särskilt grov kaliber under 1900-talet är likväl inte hela svaret på frågan om socialismens kris. Lösningen måste sökas djupare än så, inom de marxistiska och anarkistiska ideologierna själva.

Både marxismen och anarkismen har utan tvivel bistått oss med ovärderliga lärdomar. Den marxistiska kritiken av kapitalismen och klassamhället är med ett ord oöverträffad. Anarkismen har också för sin del alltid burit på en vällovligt frihetspatos och en grundmurad skepsis mot alla former av religiös och världslig överhet. Att dessa insikter, var för sig eller tillsammans, har haft en högexplosiv potential är givet. Lika givet är att nästa generation frihetliga socialister måste ta tillvara det bästa från båda traditionerna om de menar allvar med att förändra samhället.

Men de måste också våga uppmärksamma bristerna hos sina föregångare. Här vill jag särskilt framhäva att marxismen och anarkismen misslyckats främst för att ingen av dem lyckats utveckla en verkligt politisk teori.

Marxismen - den förment "vetenskapliga" grenen på det socialistiska släktträdet - har länge dragits med en besvärande tendens till ekonomisk reduktionism och determinism. Även om den med all önskvärd tydlighet visat hur källan till makten över samhället idag - den privata äganderätten - har avpolitiserats av liberalismen, har den likväl inte lagt fram någon alternativ teori om hur samhället bör styras. Sådant tänkande har vanligen avfärdats som "utopiskt" och "idealistiskt", men i förlängningen har försummandet av denna i ordets rätta mening politiska fråga lett till brutalt elitstyre och partidiktatur.

Anarkismen å andra sidan har i sin maktkritiska iver ofta gått så långt som att hävda att alla former av makt alltid är av ondo. Faktum är att många anarkister i detta sammanhang lagt sig till med en rutinmässig och oreflekterad vana att kasta ut barnet med barnvattnet. Vad man alltför ofta gjort är att man bortsett från maktens frigörande aspekter, och därmed från behovet av folkliga demokratiska institutioner för maktutövningen. Många anarkister har också helt avfärdat demokratin som en form av "majoritetsförtryck".

Det är emellertid en fåfäng anarkistisk dröm att makten kan avskaffas. Tvärtom kommer de för samhällets utformning avgörande besluten alltid att fattas någonstans - och detta är en fråga om makt, vare sig man som anarkist vill det eller inte. Den viktiga frågan är därför inte om det ska finnas makt i samhället, utan var den ska ligga. Eller för att vara övertydlig: var ska makten ligga om den ska kunna fungera som en effektiv motmakt och som en socialrevolutionär kraft?

Min uppfattning är att denna fråga om frihetens former är den absolut viktigaste utmaningen som dagens frihetliga socialistiska rörelse står inför. Här finns ingen vägledning att få från en stelnad marxism som reducerar alla intressemotsättningar till klasskonflikter och förväntar sig att alla problem kommer att lösas av sig själva efter revolutionen. Inte heller finns det mycket att hämta hos en allt mer otidsenlig anarkism som ständigt ryggar tillbaka från frågan om hur det framtida samhället ska se ut och styras.

En ny frihetlig socialistisk rörelse måste därför vara en explicit politisk rörelse, i den bemärkelsen att den öppet vågar befatta sig med frågor om makt och demokrati och om samhällets utformning. Utan att förlora sin kritiska skärpa måste den göra sig av med marxismens likgiltighet och anarkismens ambivalens inför dessa frågor. Den måste också inleda det praktiska arbetet med att myndiggöra allmänheten genom att upprätta och förstärka sådana decentraliserade institutioner som kan ge uttryck för deras eget demokratiska självstyre. Detta fokus är inte ett uttryck för någon romantisk utopism eller pragmatisk reformism - den demokratiska traditionen lär oss entydigt att vi måste välja mellan att antingen bygga nya institutioner för folkets makt eller helt enkelt kapitulera inför det som är - utan för en allvarlig och långsiktig revolutionär strategi.

Det är ett faktum att ett framtida revolutionärt projekt, om det ska ha den minsta chans att lyckas, måste veta vart det är på väg, mot vilka former av frihet det strävar. Varken marxismen eller anarkismen (eller deras gemensamma och sterila avkomma syndikalismen) erbjuder emellertid några trovärdiga svar på dessa frågor idag. Marxismens oförmåga att utveckla ett distinkt politiskt alternativ gör att den för evigt är dömd att sväva i spänningsfältet mellan auktoritär bolsjevism och patetisk reformism. Likaså kommer anarkismen, så länge den saknar ett positivt samhällsideal, att fortsätta famla i en natt där alla katter är grå. I praktiken innebär detta att anarkismens anhängare även framgent kommer att pendla fritt mellan hobbyterrorism och harmlös livsstilism, oförmögna att ens skrapa nationalstaten och kapitalismen på ytan.

Kan vi verkligen säga att vi har råd att betala detta pris år ut och år in? Om inte krävs det att vi gör en ansträngning på bred front för att gjuta nytt liv i det revolutionära projektet. Exakt hur mycket tid vi har på oss kan ingen säga. Bara att den blir mindre för varje dag som vi åsidosätter frågan om frihetens former.