Persson för en
krigspolitik

Svenska regeringens hållning på senare år har annars varit att lämna den engagerade medlarrollen till förmån för en mer normalamerikansk proisraelisk hållning. Ett avgörande steg togs i oktober 2000 då Sverige la ned sin röst i FN när en överväldigande majoritet i generalförsamlingen antog en resolution som fördömde israeliskt övervåld mot civila palestinier.

Förudmjukande underkastelse

Förre utrikesministern Sten Andersson med mångårigt engagemang i konflikten bannlystes i somras av regeringen sedan han såg sig tvingad att gå ut offentligt om sin syn på den svenska omställningen. Så här skrev Andersson om regeringens politik i ett brev till partistyrelsen:

"I stället för internationell rätt tillämpas någon slags 'kålsuparteori'. Ofta tar man större hänsyn till israelernas intressen än palestiniernas. Man tycks bortse från det faktum att Israel sedan 34 år folkrättsstridigt ockuperar palestinsk mark. Bortser från att det råder ett herre-slav-förhållande där det ena folket med maktmedel varje dag tvingar det andra till förödmjukande underkastelse. Bortser från att konfiskationen av palestinsk mark för bosättningar och vägar, skövlandet av olivlundar, husockupation, sprängda hus och kollektiva bestraffningar, avspärrningar, vägran att överlämna skattemedel som Israel inkasserat men som tillhör Palestina, statsterrorism i form av lönnmord på palestinska ledare osv är flagranta brott mot folkrätten."

Den förre utrikesministerns skarpa ord gällde en verklighet som ändå ter sig "idyllisk" jämfört med vad som sker just nu i Palestina.

Persson gör som storebröderna Blair och Bush

Sveriges delansvar för det som nu sker består i att regeringen inte tidigare sagt ifrån och inte sagt ifrån med kraft och verkan. Tvärtom har Persson & Co distanserat sig från palestinierna och följt de israeliska regeringarna högerut ­ allt i ett förvisso konsekvent försök att göra som storebror Blair och storebror Clinton/Bush.

Vi har en statsminister som debuterade i storpolitiska sammanhang genom att prisa Kinas "stabila" hållning i demokratiska frågor. Sen dess har han inte visat någon annan ambition än att bli accepterad som ryggdunkare av stormakterna västerut och högerut. Han väljer yngre osjälvständiga medarbetare utan kontakt med den generation av folkrättsligt och alliansfritt agerande politiker och diplomater som har varit Sveriges kännetecken.

Även om det var regeringen Bildt som inledde Sveriges folkrättsstridiga och konfliktbidragande agerande (genom att 1991 erkänna Slovenien och Kroatien i strid mot FN:s rekommendationer och folkrättens krav) så är det regeringen Persson som satt det i system att ignorera folkrätt och fredspolitik. Stödet åt Natos bombningar av Jugoslavien och USA:s bombningar av Afghanistan är två allvarliga exempel på Sveriges bidrag till en mer krigisk värld.

Mysfarbror som nickar åt krigspolitik

Göran Persson må agera mysfarbror i televisionen och vinna popularitetssiffror, det ändrar inte det faktum att han är en hållningslös maktsträvare. Han har uppmuntrat den israeliska regeringens nuvarande krigspolitik genom att nicka godkännande åt varje steg på vägen dit. Och han har försämrat Sveriges möjligheter att agera som medlare genom att kapa banden till de krafter som hade kontakterna till fredsvännerna på båda sidor i konflikten.

Lita därför inte på Anna Lindhs blöta finger. Persson har det gemensamt med Bush och Sharon att detta är maktens män utan verklig folklig förankring. Därför kan bara en riktigt stor folkopinion tvinga vår regering att återupprätta en genuin fredspolitik, att bygga allianser med moderata krafter och att i sin tur pressa Israel och USA till att respektera FN-resolutionerna och folkrätten.