Civil olydnad, dogmer och
straff

Länge har plogbillsrörelsen, den radikala fredsrörelse som bland annat arbetat med civilt olydig vapenavrustning, varit tongivande när det gällt att ge en utåtriktad profil åt företeelsen civil olydnad. Den civilolydnadstradition som formats av plogbillsrörelsen kännetecknas av en ganska stor formbundenhet när det gäller vad som ska anses vara civil olydnad. För det första håller man styvt på att de utomlegala aktionerna ska präglas av ickevåld. Det är också betecknande att man fäster stor vikt vid den enskilda aktionens förmåga att på ett direkt symboliskt sätt visa på den nödvändiga samhällsförändringen: genom att konkret banka på vapenfästen till ett stridsflygplan utfärdar man en uppmaning till andra att fortsätta avrustningen. Man fäster också stor vikt vid att aktionerna inte är hemliga, och att aktivisterna efter aktionen stannar kvar på aktionsplatsen och låter sig gripas. Principfastheten vad gäller dessa saker har problematiserats av andra radikala grupper. Det för många kanske mest iögonfallande i plogbillstraditionen är dock sättet på vilket man lyfter fram rättegången mot aktivisterna och det därpå följande straffet som en viktig del av en civilolydnadsaktion.

Regler som vingklipper

I plogbillstraditionen framhåller man att man som aktivist i en rättegångssituation har möjlighet att visa att ens utomlegala handling varit moralisk riktig, och inte kriminell. Genom att sedan med höjt huvud ta sitt straff vädjar aktivisten, enligt denna tankegång, till allmänhetens rättskänsla och moraluppfattning - frågorna om rätt och fel anses ställas på sin spets. Det finns en tanke om att detta skulle provocera fram en vilja hos fler att trotsa lagen; människor skulle både i ökad utsträckning finna lagtrots rättfärdigt och inte längre se straffet som någonting hämmande för politisk handling.

Det är lätt att se principfastheten på dessa punkter som lite omotiverad. Alla som ägnar sig åt civil olydnad torde vara ense om att deras handlingar inte är orättfärdiga. Många skulle däremot inte tillskriva rättegången någon särskilt central betydelse i att framhäva detta. Man skulle hävda att det finns andra, viktigare arenor för att nå ut med sitt moraliska budskap. Många skulle också ha svårt att anse straffet som betydelsefullt för en lyckad aktion. Man skulle hävda att det väl snarast är något naturligt att man, oavsett handling, vill slippa undan exempelvis ett långt fängelsestraff, och att ens inställning till straffet saknar betydelse för ens förmåga att visa på orättfärdigheten hos en viss samhällsföreteelse.

Det verkligt problematiska med en alltför dogmatisk syn på vad som är god civil olydnad tycks dock vara att det vingklipper den viktiga diskussionen kring dessa frågor till att handla om att ta ställning till olika idépaket. Att som politisk aktivist vara beredd att utsätta sig för risker som kan innebära straff förknippas numera ofta, även bland vissa grupper av aktivister, med plogbillsrörelsens paketdefinition av civil olydnad. Budet blir: Antingen genomför man aktioner som uppfyller plogbillsrörelsens riktlinjer om frivilligt gripande, fokus på den därpå följande rättegången och beredvillighet att motta fängelsestraff och andra straff, eller så ägnar man sig åt andra former av politisk handling.

En rörelse som vågar ta risker

Även om man, i kontrast till plogbillstraditionen, inte ser straffet som en betydelsefull del av en politisk aktion är det viktigt att det skapas ett klimat där rättsliga påföljder på gränsöverskridande politiska handlingar avdramatiseras. Inställningen borde vara: Naturligtvis är det ingenting märkligt med att man på ett personligt plan vill undvika att bli utsatt för bestraffning, men det får inte leda till slutsatsen att man som individ eller rörelse till varje pris ska undvika risken för straff.

Detta gör att både de egna aktivisternas rädslor och samhällets bestraffande mekanismer måste diskuteras i civilt olydiga rörelser. Vad gäller ekonomiska risker som aktivister utsätter sig för torde det vara självklart att rörelsen tar ett solidariskt ansvar. Vad gäller risken för fängelsestraff måste den bemötas på två sätt. Å ena sidan måste man inse att fängelset på många sätt är en omänsklig institution att vistas på. Att vara beredd att hamna där innebär för många ett drastiskt steg, samtidigt som det säkert ger fördjupade insikter i samhällets dolda sidor och en ökad kännedom om den verklighet som tusentals människor tvingas leva i. Å andra sidan måste man som radikal rörelse bearbeta de föreställningar om skuld och skam som är kopplade till straff i allmänhet och frihetsberövande i synnerhet. Anser man att det finns vissa lika grundläggande som fördolda systemfel i det här samhället borde det ligga nära till hands att vilja göra upp med sådant som i vår samhällsordning är stämplat som tabu. En systemkritisk rörelse är minst av allt bekänt av att känna att känna sig skamsen!

För en civilt olydig rörelse som vare sig fastnar i dogmer eller räds att ta risker!