Progg?

En återblick på den tid då nyvänstern och proggkulturen gjorde sitt intåg i samhällsoffentligheten ger antydningar om både likheter och skillnader jämfört med den situation som dagens frihetliga vänster befinner sig i. Likheterna är ganska tydliga - en övertygelse om vänsterns behov av en nytändning, att politik är något mer än statsmannakonst, att förändring är något som skapas underifrån, att kulturen har en plats i de politiska strävandena och vice versa, och att det som ska göras, det kan man göra själv.

På 70-talet ställdes krav

Skillnaderna gör sig påminda när man läser dokument och skildringar från det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets progg- och vänsterrörelse. På den tiden förefaller det inte ha varit en befängd tanke att faktiskt räkna med att en kulturell folkrörelse skulle göra avtryck även i "etablissemanget". Att få sin progressiva musik spelad av Sveriges Radio var ingen förhoppning, det var ett krav. Att få sina progressiva publikationer distribuerade i kioskerna var en självklarhet. Att bli uppmärksammad i samhällsdebatten var en naturlig följd av att man ville göra någonting åt det här samhället.

Motståndet fanns naturligtvis där - berättelserna från den här tiden är kryddade med beskrivningar av trötta redaktörer, förstockade radio- och TV-producenter och ängsliga kulturadministratörer. Detta tycks inte ha rubbat den grundläggande inställningen hos den tidens aktivister: "Vi kommer med det nya - ge oss vår plats!"

Vad kan man dra för lärdomar av en tillbakablick? Naturligtvis tjänar det ingenting till att gråta över spilld mjölk - samhället har förändrats; villkoren blir aldrig precis desamma som för trettio år sedan. Inte heller ska man förväxla möjligheten att "göra sig ett namn" i dagens etablerade offentlighet med möjligheten att nå en långsiktig samhällsförändring. Samtidigt finns det skäl att kritiskt reflektera över de utgångspunkter som man har inom dagens frihetliga vänster. Istället för att ha som utgångspunkt att skapa ett alternativ borde man starta nya projekt med inställningen: "Nu ändrar vi kulturen i det här samhället - må det bära eller brista!"

Skrapiga närradiosändningar

Istället för att nöja sig med att ha skrapiga närradiosändningar med snäv lyssnarkrets var fjortonde dag borde man fundera över hur man parallellt med detta kan vara delaktig i att förändra den rikstäckande publicserviceradion. Istället för att profilera alternativa tidskrifter med det punkiga i att göra något själv eller det hippa i att släppa fram "röster från den andra sidan" borde man utnyttja den plats man tillkämpar sig i offentligheten åt att ifrågasätta vad de etablerade medierna håller på med. Istället för att utgå ifrån att det är kört att anordna kulturaktiviteter i offentliga lokaler borde man kartlägga vilka som bestämmer över utställningarna på folkbiblioteken och söka upp de ansvariga. Istället för att finna sig i att alternativa TV-sändningar är förvisade till "öppna kanaler" med nästintill obefintliga resurser borde man utmana den markbundna TV-kolossens inriktning politiskt.

Avsaknaden av tilltro till att man kan utmana offentligheten tycks skapa ett behov hos kulturaktivister av att hitta sin nisch, sin plats. Detta leder paradoxalt nog till att man bejakar vår tids individualiserade och kommersiella tänkesätt. Alternativkultur blir en fråga om att producera för dem med en alternativ livsstil och identitet, och vinna offentlighetens bekräftelse genom det hippa i detta tilltag.

Även om vi lever i en tid av tilltagande kulturell exkludering är det viktigt att ta aktiv strid med det etablerade. Är man delaktig i en rörelse som vill att saker och ting i samhället ska ändras i grunden har det en hämmande verkan att redan från början betrakta sina kulturyttringar som komplement till det befintliga.