När går vänstern till
motattac?

För många människor på vänsterkanten har Attac av allt att döma framstått som ett ljus av hopp i ett mörker som varat ända sedan 1968. Men Attac vägrar kalla sig en vänsterorganisation - den väljer hellre att profilera sig som en social rörelse med främst två frågor på programmet: skuldavskrivning för tredje världen och införandet av en "Tobinskatt" på finansiella transaktioner. Så hur ska vi i den radikala vänstern egentligen värdera Attac?

Vad gäller frågan om skuldavskrivning kan man knappast göra några invändningar i sak. Frågan är snarare vad som bör göras efter dessa avskrivningar? Vad kan vi göra för att en liknande situation inte ska uppstå igen? De fattigaste länderna på den här planeten kommer fortsätta att vara oerhört fattiga, även om vi skriver av skulderna idag.

För att över huvud taget ha en chans att mätta sina hungriga invånare kommer dessa länder vara tvungna att låna mera pengar av de rika länderna. Dessa lån kommer sannolikt att administreras av nyliberala institutioner (som IMF och Världsbanken), vilka i utbyte mot sina lån kräver att länderna inför brutala avreglerings- och privatiseringsprogram i syfte att öppna ländernas inhemska marknader för utländsk exploatering.

Om skuldavskrivningen verkligen ska leda någonstans måste alltså dessa ojämlika ekonomiska maktförhållanden ifrågasättas. Men detta kräver inget mindre än ett ställningstagande för global socialism, och så långt kommer Attac knappast att gå.

Förvirringen blir ännu tydligare när det gäller frågan om Tobinskatten, det vill säga en skatt på 0,05 procent på alla spekulativa finans- och valutatransaktioner. Detta krav är problematiskt på flera sätt.

Dels bygger det på att spekulationen i princip tillåts fortsätta, något som skymmer den mer intressanta frågan om sådan verksamhet över huvud taget borde accepteras - den bygger ju inte på något reellt utbyte av varor och tjänster, utan är snarare en handel med luft, fromma förhoppningar och osäkra spådomar.

Dels ger Attacs analys av kapitalismen en grovt felaktig bild av hur ekonomiska kriser uppstår. När Attac riktar hela sin uppmärksamhet mot den mycket lilla gruppen av storspekulanter i samhället, osynliggör de samtidigt det folkliga motståndet mot kapitalismen. Vi menar att uppmärksamheten istället borde riktas mot den sistnämnda faktorn i ekvationen.

Kapitalströmmarna kastar sig nämligen inte fram och tillbaka efter spekulanternas tillfälliga infall. När kapitalet rör sig över nationsgränserna bör detta främst uppfattas som en flykt från de områden där profitnivåerna sjunker som en följd av att arbetarna är bättre organiserade och ställer högre krav. (Ta som exempel den mexikanska krisen, som följde på zapatistupproret 1995, eller Asienkrisen sommaren 1997 som föregicks av ett halvår av ideliga strejker över hela regionen.)

Men Attacs antisocialistiska analys lämnar inte utrymme för ett sådant klasskampsperspektiv. Istället framträder en onyanserad bild av en liten klick feta cigarrökande kapitalister som av ren girighet leker med miljarder människors liv. Denna bild av en liten elit som drar i samhällets spakar är snarare stoff för paranoida konspirationsteoretiker än för en rörelse som vill förändra samhället i radikal riktning.

Om problemet med kapitalismen reduceras till ett problem med en liten klick asociala spekulanter, glömmer vi bort det verkliga problemet: att kapitalismen är en samhällelig relation som tvingar vissa människor (de som inget äger) att sälja sin arbetskraft till andra (de som äger) för att överleva. Att på Attacs vis ensidigt koncentrera sig på spekulationskapitalet är därför i praktiken ett politiskt ställningstagande för status quo - det vill säga för privilegiesamhället och löneslaveriet.