Göteborgskommittén ger
oss inte tillbaka det vi
förlorat

Rapporten slog ännu en gång fast det som vi alla har vetat hela tiden. Att polisinsatsen vid Hvitfeldtska gymnasiet var totalt onödig, dåligt genomförd och en stor provokation i sig. Att de överhuvudtaget var dåligt förberedda, dåligt samordnade samt stressade och helt slutkörda. Vilket vi redan visste genom samtal med enskilda polismän och framförallt genom att själva bli utsatta för deras frustration. Dessa polismän liksom vi offrades när EU-topparna och deras kompisklubb skulle skyddas från sina medborgare till varje pris.

Tillfällig upprättelse

Visst ger slutbetänkandet ändå någon slags tillfällig upprättelse. Efter att ha blivit så totalt idiotförklarade och utkörda i kylan kan man kanske behöva ett det var de som började. Efter att ha levt under krigsliknande förhållanden i tre dagars tid men ändå försökt genomföra sina arrangemang. Och kanske framförallt efter allt det vi sedan fick utstå när vi kom hem och såg att inte ens de människor som älskade oss och delade våra åsikter trodde på det vi berättade. Efter allt det vi genomlidit så behöver vi erkännande och vi behöver tröst.

Frågan är vad är det för slags upprättelse vi fått och till priset av vad?

Ett enkelt konstaterande är att fortfarande inga ledande polismän blivit dömda. Sten Hekschner och Håkan Jaldung sitter trygga i sina bon även om Jaldung nu delgivits misstanke för brott. Fakta är dock att 60 demonstranter redan dömts och många av de avtjänar just nu godtyckligt långa fängelsestraff.

Kanske är det dags att slicka sina sår och skärskåda lite vad vi fått och det som förgått. Kommitténs förslag går i stort sett ut på att det behövs mer resurser till polisen, en mer effektiv och centraliserad polismakt. En bättre fungerande rättstat och mer dialog mellan polisen och de som demonstrerar. Vissa saker kan vara bra, vissa betydligt mindre bra men överhuvudtaget är det inte något att hurra för. Är det inte vår förbannade rätt som människor i ett samhälle att få demonstrera och bli rättvist behandlade.

Ingvar Carlssons folkhemsfamn ingen utmaning

Tyvärr är det nog också så att om vi ska uppnå våra mål om demokrati och social rättvisa kommer vi behöva börja konfrontera både de herrar som står för den riktiga makten och de som står i deras beskydd. Och tyvärr så kommer nog varken rättstaten eller polisledningen då finnas på vår sida. Även om Ingvar Carlsson folkhemsfamn kan vara varm och go så kommer den aldrig att utmana makten.

Det som vi framförallt blev bestulna på i Göteborg var vårt samarbete med varandra, olika politiskt engagerade människor emellan, vänsterorganisationer och globaliseringsrörelsen. Det byggdes också en klyfta mellan oss som på olika sätt deltog i aktiviteter mot toppmötet och alla de som inte var där. Alla människor som delar våra grundläggande krav men inte vågar stå vid vår sida och som nog efter detta aldrig skulle våga sig ut i en demonstration. Vi är inte några väsenskilda demonstranter från planeten Demonstrantis och de något annat. Vi är vi tillsammans och vi måste våga tro på oss själva igen.