En stormakt är en
stormakt

Små länder som på något sätt valt att pröva en något annorlunda väg än den som påbjuds av USA och Världsbanken - det kan vara jordreformer, välfärdspolitik, alliansfrihet, samhälleligt kontrollerade råvaror eller annat trotsigt beteende - har alltid beskrivits som hot mot amerikanska intressen. Det är också en riktig beskrivning - även små alternativ till maktens ordning kan inspirera andra till kritiskt tänkande och handlande, vilket ju i slutändan hotar maktens ordning.

Den starkes rätt har gjort att USA kunnat göra som de vill - några paragrafryttare i internationella organ har de aldrig brytt sig om. Det enda som stoppat dem är hårt motstånd på själva arenan (som i Vietnam) eller en alltför arg hemmaopinion (som Vietnamrörelsen).

Formell legitimitet från FN eller i folkrätten är alltid att föredra även för USA. Men då ska man komma ihåg att FN består av riktiga människor och existerande länder - ingen är omutbar och varje land allt mer beroende av den mäktiges välvilja. Man fogar sig efter jättens vilja.

Folkrätten bör värnas och påminnas om men precis som med vanliga nationella lagar finns det lägen där vårt eget samvete och konkreta bedömningar ibland måste ställa över den aktuella lagen eller dess tillämpning.

Det är svårt att idag se något scenario där ett krig mot Irak kan bektraktas som legitimt även om säkerhetsrådet skulle pressas till ett godkännande.

Världens fjärde starkaste arme?

1990 utmålades Iraks armé som världens fjärde starkaste. Den amerikanska jätten skulle fastna i Saddams lömska ökenfällor. Idag bygger media återigen villigt upp skräckskildringar av Iraks beredskap. Samtidigt minns vi att Iraks armé då krossades på några dagar. Idag - efter tolv år av sanktioner - skulle det ta timmar.

Iraks militärstyrka idag, jämfört med USA:s, kan kanske liknas vid en slangbella i ett bortglömt skogsförråd i jämförelse med Bofors senaste robotsystem.

Många miljoner demonstrerar mot det kommande kriget. Världen över. Det inspirerar till fortsatta protester. Det är ytterligare ett lyft för vänstervågen.

DN och SvD: Krig är fred

På Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor kan vi läsa att demonstranterna går Saddams ärenden. Han har fört krig i tjugo år. Kriget mot honom är fred.

Dessa ledarsidor har Orwells newspeak som arbetsredskap och hyser några av de mest reaktionära skribenter vår offentlighet kan uppvisa. Moderata Östgöta-correspondenten, som jämförelse, uppmanade alla Linköpingsbor att gå ut och stoppa kriget.

Vi behöver inte rättfärdiga krigsmotståndet med ett kommande blodbad. USA och dess allierade kan krossa Iraks motstånd på några timmar. Det är Bush som bestämmer hur många civila som ska drabbas. Han kan välja ett minimum, han kan vräka Saddam åt sidan och motta irakiernas och omvärldens hyllningar. Detta måste vi vara beredda att möta.

Blodbadet har redan skett

För blodbadet har redan skett - USA och dess allierade har tagit kål på en knapp miljon civila irakier det senaste decenniet. USA och Storbritannien bombar Irak närmast dagligen, sedan tolv år. Det kan inte bli mycket värre. Det som redan hänt är argument nog för att angreppen mot Irak måste upphöra. Landet måste få börja utvecklas - industriellt, politiskt, mänskligt.

Avgörande är hur vi vill förhålla oss till en aggressiv stormakt. Små länders och små folks enda chans till överlevnad är att, tillsammans med så många andra små som möjligt, hålla stormakterna i strama tyglar. EU är blott ett stormaktsalternativ. Det är bara global solidaritet som bilda grunden till en framtida fred.

Vi bör inför millennieskiftets USA ställa oss samma fråga demokrater ställde sig inför Nazitysklands eller Sovjetunionens aggressioner. Ska vi tåla detta? Det fanns giriga bankirer och stolliga aristokrater i Stockholm, London och New York som försvarade Tyskland på trettiotalet. Det fanns cyniska vapenhandlare, dogmatiska kommunister och "realistiska" makthavare som försvarade Sovjet.

Maktens hantlangare försvarar idag USA. Alla som tycker annorlunda stämplas som "amerikahatare". Här spottar de reaktionära på demokratins försvarare. Eller var Segerstedt verkligen tysklandshatare? Var Palmes kritik av Prag 68 ett uttryck för rysshat?