Kvinnorna och den stora
dagen

I några av den polska staden Lodz största fabriker var det under sjuttiotalet obligatoriskt att uppmärksamma kvinnodagen. Inte så att kvinnorna fick högre löner, slapp sexuella trakasserier eller erbjöds ledighet från hushållsarbete och barn. Kvinnorna uppvaktades med blommor eller choklad av sina manliga kollegor. De kvinnor som sedan orkade fick gå ut och demonstrera men det var inte helt önskvärt.

Genom uppvaktningen på arbetsplatsen ansåg nämligen chefer och partifunktionärer att de gjort sitt för jämställdheten - och mer än så; de hade ju till och med tvingat de lata manliga arbetarna att ge sina kvinnliga kamrater lite blommor och choklad.

För att riktigt fira kvinnorna på "deras" dag passade många män på att supa sig fulla. Kvinnorna avslutade dagen genom att torka kräks och den nionde var en helt vanlig dag.

Behöver sådant här berättas i "världens mest jämställda land"?

Det finns helt klart skillnader i hur vi firar internationella kvinnodagen här och i sjuttiotalets Polen. Men kanske är just dagen själva likheten.

Varför ska all kvinnokamp eller andra kamper förvisas till en dag? Under den dagen tycker sig alla vara förpliktigade att göra något för kvinnorna - eller för dem som dagen är tillägnad. Vi kommer att få höra massor av fina tal om att det är viktigt med jämställdheten - men knappast högre lön trots att 8:e mars återkommer år från år och talen också om något modifierade.

Visst kan det vara roligt och kännas stärkande med en kvinnodag men dagen efter har det inte blivit bättre. Hellre alla dagar för alla än bara en dag för de som inte riktigt räknas till den stora skaran.