Varning för ett slaget
USA

Det går inte att säga tyvärr eller lyckligtvis om detta konstaterande. Krig är ohyggligt och om det är en civil irakier eller en nittonårig uniformerad amerikan som blir offer är det lika tragiskt. På det viset är ett långvarigt och blodigt krig långt värre än ett kort och relativt skonsamt.

Men inga händelser är isolerade och kriget ingår i skede som både har en bakgrund och pekar framåt. De flesta krig efter andra världskriget har varit amerikanska krig. Efter det vietnamesiska traumat var krigen ofta hemliga eller åtminstone inofficiella. Det komplexet övervann USA med Kuwaitkriget 1992. Efter murens fall har USA trätt fram som ensam supermakt som med överlägsen styrka och teknik behärskar världen -­ med ren råstyrka om så behövs. Kosovokriget var olycksbådande eftersom det gav USA en känsla av att kunna kriga utan att riskera egna förluster. Det var den överlägsenheten som skulle manifesteras fullt ut nu i Irak. En militär triumf som skulle krönas av en status av demokratisk befriare.

USA har redan förlorat

USA kan fortfarande vinna kriget -­ och kommer helt säkert att vinna kriget. Men i de två viktigaste aspekterna har USA redan förlorat det. Amerika är icke osårbart som krigsmakt, inte ens när motståndaren är en söndersanktionerad och halvt avrustad ökennation. Och Amerika är icke en befriare. Upplevs inte som befriare ens av dem som har chansen att bli av med en hatad diktator. Det sägs att Saddams förtryck är så omfattande att irakierna vågar inte gå honom emot ens när befriaren har anlänt.

Men kanske handlar det inte så mycket om Saddam. De tusentals exilirakier -­ som en gång flytt Saddam och är utom hans räckhåll -­ som nu återvänder hem för att slåss mot angriparna tyder på att det inte handlar om Saddam. Det handlar om folk och nationers rätt att bestämma själva. På det viset är det irakiska motståndet en viktig del i kampen för en mer demokratisk framtida världsordning.

USA har alltså redan förlorat kriget -­ men en sårad stormakt är en verkligt farlig stormakt. Om Pax Americana är en orwellsk framtid av skrämmande dimensioner som nu kanske hindras av ett misslyckat krig och en stark opposition i Europa, Asien, Arabvärlden och inte minst på hemmaplan, så innebär ju inte det att jänkarna kommer lomma hem med svansen mellan benen.

Desperat övermakt

Med ett ledarskap av Bushs -­ eller för den delen Clintons -­ kaliber innebär en misslyckad "fredlig" världsordning att, okej, då får vi väl göra det krigiskt rakt ut. Alternativet till Pax Americana för Amerika själv är ett Bellum Americana. En världsordning där USA behärskar omvärlden med rent militära medel. En desperat övermakt som märker att Coke, Hollywood, Natodominans och Världsbanken inte räcker till drar sig förstås inte för att använda de medel den har till förfogande för att säkra sin särställning.

Just för att omvärlden nu vaknat -­ alltifrån folkliga massprotester till högsta eliten i rivaliserande länder -­ och inser att världen inte tål en hänsynslös supermakt så står vi inför ett riskabelt vägskäl. Inget är farligare en skadad best. Inte på sextio år har världen varit så nära att gå mot en rent fascistisk världsordning. Det är bara fortsatta protester som kan hejda en sådan utveckling. Vi måste arbeta mot det imperialistiska USA och samtidigt utveckla kontakterna med det demokratiska USA. Fortsätt bojkotta Coca-Cola och Chrysler men sträck ut handen till Howard Zinn och Michael Moore.