Reclaim the City- i
skärvan av ett folkhem

För tolkningarna går isär vem, varför, med vilket syfte och om syftet uppnåddes. Diskussionen är själva poängen i sig, inte slutsatsen. Det vill säga för oss som inte var där utan bara får betrakta i efterhand.

Därför är det med förvåning som man tar del av de stora tidningarnas totala brist på och ointresse inför en tolkning av Reclaim the City-händelsen. För etablissemanget och framför allt politikerna är nog de som främst skulle vinna på en sådan analys. För klirret av de sönderslagna rutorna på Stureplan är framförallt klirret av ett sönderslaget folkhem.

En bild av social nedrustning

Bland skärvorna hittar du nedlagda fritidsgårdar, indragna skolkuratorer och skolsystrar, du hittar pluggpress, betyg och social utslagning. Du hittar Stockholms söderförorters ungar. Arbetarklassens barn som genomfarit tio år av hårda nedskärningar av den offentliga sektorn.

Ett anti-kapitalistiskt budskap

Delvis är det också detta sociala budskap som arrangörerna till Reclaim the City, Gatans Parlament, tar upp i sitt pressmeddelande samma kväll. Även om det där mer handlar om allmännytta och privatiseringar i allmänhet. Liksom en av sina förgrundsgestalter, Reclaim the Streets i England, har man också ett allmänt anti-kapitalistiskt budskap.

Det handlar om människan som konsument och passivt objekt. Om städerna som kapitalismens och kommersialismens mecka, där bara den som har pengar kan synas och bara den som konsumerar får vistas.

Började som protest mot bilismen

Det ursprungliga Reclaim the Streets var en vägmotståndsrörelse. En protest mot bilismen som en symbol för kapitalismen, dess resursslöseri och kortsiktiga tänkande. I England var det mot köpcentren i ytterområdena som man vände sig mot eftersom de sammanfogar både konsumism, bilburenhet och alienation. Mot detta ställde man folkliga karnevaler, deltagande, kreativt skapande, att umgås, att dansa och ha roligt.

Reclaim the City-festen på 1 maj i Stockholm var också allt detta. Efter att alla hade skingrats för vinden, återsamlades några hundra för att fortsätta festen i Björns Trädgård på Södermalm. Det var gycklare och eldkonstnärer, musik och dans.

Attacker mot kapitalistiska symboler

Händelserna innan vid Stureplan var både ett direkt uttryck för att man attackerade själva symbolerna för kapitalismen och den klassen som upprätthåller den. Det började med banker och Stena Line (som exporterat krigsmaterial till kriget i Irak). Det fortsatte med att yuppie-bilar och att tjejer i CanadianGoose -jackor och killar med lejonman (östermalmskt bakåtslickat hår) blev nedsprejade och verbalt förföljda.

Social frustation över uteslutning

Det övergick ganska snabbt till att Bülent Ünel, pizzabagare som fick sin restaurang förstörd och Ur och Penn blev vandaliserat. För det var samtidigt ett uttryck för social frustration hos dem som inte har någon som helst anledning att värna om innerstan och dess butiker. De som känner att det Stockholm inte är deras och aldrig kommer att kunna bli.

Det vill säga om de mot förmodan inte plötsligt alla skulle få MVG (med väl godkänt) och komma in på juristlinjen eller komma upp med en briljant affärsidé. Om inte det händer så kommer de aldrig kunna köpa en lägenhet i city, jobba där eller ens kunna klä sig för att gå ut på Stureplans flashiga inneställen.