Politik via media det
enda som duger?

Demokratinstitutet är en ideell förening bestående av diverse politiker med Marita Ulvskog i spetsen. Föreningen arbetar för en fördjupad diskussion och debatt kring demokratins villkor. Mot den bakgrunden är det extra synd att se hur Jesper Strömbäck dömer ut torgmötet, livedebatten, affischen och flygbladet som verkningslösa delar och enbart något för de redan invigda i en politisk kampanj. Vidare dödförklarar han studiecirkeln och menar att de 15 miljoner som redan anslagits till folkbildning inte kommer att ha någon stor effekt på valresultatet.

Vilka är då faktorerna för framgång? Jo, skolbesöket och företagsbesöket, om det syns i media. Annonsen fungerar bäst om den appellerar till nyhetsjournalister. Expertrapporten om journalisten tar den som en trovärdig källa. Tv-debatten ligger i en egen division och absolut bäst är den planterade nyheten. Det vill säga ett tips från endera kampanjsida som blir en nyhet. Här vilar alltså ett skrämmande stort ansvar på journalisterna att kritiskt bedöma och beskriva.

Det är en rätt cynisk bild som Jesper Strömbäck målar upp där gräsrotsaktivismen kan passeras till historiens skräpkammare. Han ser inte heller andra aspekter, i alla fall inte i Sydsvenskans sammanställning, som att studiecirklar odlar gemenskap, eget tänkande och utveckling på andra plan. Är detta inte viktigt i en demokrati?

Visst kan det finnas en poäng i att konstatera att mest pengar vinner och lobbying av olika slag har stort genomslag. Samtidigt är det också en fråga om vilket samhälle man vill ha och människosyn. Är det synen av den passiva samhällsmedborgaren som vart fjärde år väljer parti ungefär som hon/han annars väljer tvättmedel på Konsum som ska bejakas? Ska vi sluta engagera oss och låta media och reklambyråerna sköta resten? Borde inte en kampanj inför en stor folkomröstning handla om mer än så här?