Våldtäktsdomar i
Sverige

Enligt Dagens Nyheter den 8 maj 2003 anmäldes 2 184 våldtäkter i Sverige förra året, vilket är en ökning med 5 procent från 2001. Av anmälningarna från år 2001 räknas 715 fall (34 procent) som uppklarade i Brottsförebyggande rådets statistik. Samma år utfärdades 111 våldtäktsdomar, varav 89 gett fängelse för de åtalade. Det är viktigt att komma ihåg att det troligen finns ett stort mörkertal, med tanke på den process en våldtagen kvinna måste genomgå i våra rättssalar.

I DN den 13 maj 2003 säger justitieminister Thomas Bodström vilja utvidga våldtäktsbegreppet med att utgå från att till exempel barn inte vill ha sex med en vuxen. Inför den nya lagstiftningen diskuteras också ovannämnda gränsdragningsproblem - skall det betecknas som våldtäkt om en berusad kvinna utnyttjas sexuellt?

Sexualbrottskommitténs förslag för mer än två år sedan om en skärpning av våltäktslagen har kritiserats med avseende på brottsrubricering, systematik och gränsdragning mot övrig lagstiftning. Bodström vill att den nya lagen skall vara kvalitativt välgjord och hoppas på att den ska kunna träda i kraft sommaren 2004.

Katarina Wennstams reportagebok Flickan och skulden - En bok om samhällets syn på våldtäkt (2002), blev uppmärksammad och nominerad för Augustpriset förra året. Ett halvår efter utgivningen av boken är samhällsdebatten lika nedtonad som vore vi i graven, med undantag av några spridda, ångestfyllda dödsrop av mediafeminister i kvällstidningarnas kolumner eller, i undantagsfall, på ledarsidorna.

Det är oerhört fascinerande att följa det svenska rättsväsendets behandling av offer för sexualiserat våld. Sysslar de med komedi eller tragedi i rättshusen? Vi vet alla vilken genomgång av klädsel, beteende, rykte och så vidare en våldtagen kvinna får utstå. Katarina Wennstam vill återupprätta Maria Pia Boethius´ begrepp "dubbel kränkning" från 1970-talet, eftersom den våldtagna kvinnan än idag blir kränkt en andra gång i rättssalen. Frågan är vilket som egentligen är värst - själva våldtäkten i sig eller det totala (ogrundade) ifrågasättandet som myndigheter och domstolar ägnar sig åt.

Rättsväsendets behandling av våldtäktsoffret sänder tydliga tecken till omgivningen. Förfaringssättet säger nämligen att det är alldeles lugnt för männen att ta en kvinna med våld så länge hon är berusad eller drogad, utmanande klädd, "känd" för att ligga med "vem som helst" det vill säga en " dålig flicka" (enligt gärningsmännens eller omgivningens utsago) och/eller flirtig (hon har kanske till och med "uppmuntrat" honom eller dem).

Signalerna alla unga flickor får är däremot de motsatta: "Det är helt i sin ordning att män, som första klassens medborgare, ska få tillgång till era kroppar trots att ni kanske inte gett ert samtycke. Dessutom är det i princip omöjligt att fälla någon för våldtäkt, så det är nog ingen idé att ens anmäla." Den svenska lagen behandlar inte alla människor som likvärdiga. Det finns ett glapp som synliggör den rättslöshet våldtagna kvinnor faller i.

Ett tydligt problem är att bevisbördan ligger hos offret. Det är offret som ska bevisa att hon sagt nej tillräckligt tydligt och högt, och dessutom förvissa sig om att gärningsmannen förstått att hon nekat.

Ett annat uppenbart problem är också definieringen av begrepp i själva lagen om sexualbrott. Vad är en våldtäkt? Vad är sexuellt utnyttjande? Vad är ett " hjälplöst" tillstånd? Kvinnan som utnyttjades i Tumba av flera män, kunde inte ha våldtagits enligt lagen. Hon hade själv försatt sig i situationen genom att till en början berusa sig.

Den våldtagna kvinnan skall dessutom bete sig rationellt i det första mötet med myndigheterna efter våldtäkten, men inte på ett övertydligt sätt eftersom det i så fall kan uppfattas suspekt. Hon skall veta att gå till polisen omedelbart och inte tvätta sitt underliv innan.

Lagen har alltid utgått från ett manligt perspektiv. Den svenska tillämpningen av de lagar som berör sexualbrottslighet är en ren kurs i härskartekniker. Här finns dubbelbestraffning (du bestraffas för din könstillhörighet av gärningsmännen, du bestraffas av domstolarna för ditt beteende om det inte är i enlighet med din könstillhörighet), påförande av skuld och skam (offret skuldbeläggs) och osynliggörande (eftersom offret skuldbeläggs osynliggörs det egentliga problemet - männen som de facto begår våldtäkten, det vill säga utför ett brott).

På juristutbildningar landet över brister kompetensen i genusperspektiv. Väntar man sig att våra blivande jurister, advokater eller domare skall gå fria från samhällets fördomar och värderingar så fort de träder in i en rättssal? Professor Eva Lundgren definierar i sin stora omfångsundersökning om mäns våld mot kvinnor, Slagen Dam (2000), våld mot kvinnor med hjälp av en skala. I ena änden finns verbala hot, i den andra grov misshandel. Däremellan kommer sexuella trakasserier och våldtäkt. Det handlar om ett kontinuum där gränserna inte är helt urskiljbara. Vad som är fruktbart med Lundgrens definition på våld mot kvinnor är att den får oss att se patriarkatets mekanismer tydligare.

Våldtäkt skall således inte ses som ett isolerat fenomen. Det är ett led i ett systematiskt förtryck av kvinnor. Bygger inte hela den manliga överordningen på en våldspremiss? Och den kvinnliga underordningen på lydnad och rädsla? Kvinnor är tillgängliga, passiva kroppar, det vill säga objekt. Män är aktiva subjekt. Vad det svenska rättsväsendet således reproducerar i sina domar i våldtäkstfall är precis denna syn på män och kvinnor.

Som med mycket annat måste arbetet i synen på våldtäkter, våldtäktsoffer och gärningsmän ske parallellt på nationell och individuell nivå. Lagarna skall förespråka rättvisa och spegla ett tydligt avståndstagande från kvinnlig underordning. De ska också fungera som tankeställare för medborgarna i det svenska samhället - kvinnor är värdiga medborgare, kvinnor är människor. Tillämpningen av de svenska lagarna vad gäller sexualbrottslighet är en alltigenom sorglig historia, en skamfläck på jämställdhetens karta. Det är alltså inte utan orsak man frågar sig själv om det verkligen är rättsstaten Sverige vi lever i varje gång man i tidningarna får läsa artiklar eller notiser om gärningsmän som frias i våldtäktsmål.