Sommaren är en fattig tid för många. Förväntningarna på att uppleva och ha roligt är större och då blir också begränsningarna mer märkbara. En skral semesterkassa är verkligheten för annars fattiga grupper som studenter och ensamstående med barn. Men det är skillnad mellan en beständig och en tillfällig fattigdom. I dagarna kom en ny rapport från Folkhälsokommittéen, skriven av Björn Halleröd, om Fattigdom i Sverige.

Ökat behov av socialbidrag

Oberoende av mätmetod ökade antalet fattiga i Sverige med ett flertal procent mellan åren 1986/87 och 1994/95. Antalet socialbidragstagare gick från 4,3 till 5,4 procent. Gruppen som utifrån sin inkomst skulle vara berättigad till socialbidrag är långt större. Den gick från 15,5 till 19,4 procent på drygt tio år. Bland dessa personer gömmer sig många företagare, bönder och människor med andra tillgångar. Faktum kvarstår dock att många som skulle få socialbidrag inte ens söker det.

Barn har det sämst

Vilka är då fattiga? Kvinnor ligger några procent över män. Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän är markant. Bland arbetarna utan yrkesutbildning räknas 14,4 procent som fattiga, medan 3,2 procent av de högre tjänstemännen är fattiga.

Barn är fattiga. 30 procent av de fattiga i Sverige är barn under 18 år. Eftersom barnen räknas på hushållens inkomster tillhör också barnfamiljerna dem som har det ekonomiskt dåligt ställt. Det är stor skillnad mellan samboende och ensamstående personer, både med och utan barn. Över 20 procent av de ensamstående med barn får socialbidrag. Störst betydelse för om du blir fattig eller inte har nationell bakgrund enligt Halleröd. I Sverige är alltså invandrare lika med fattig.

Studentfattigdom är övergående

Studenterna är de i särklass mest fattiga som grupp. Nästan 68 procent om man räknar både de som bor hemma och de som inte gör det. För de flesta av dessa människor är dock studentfattigdomen bara en passage mot välbetalda jobb. Också om man ser till så kallad relativ fattigdom klarar studenterna sig bra.

Den relativa fattigdomen handlar om ifall man har möjlighet att delta i aktiviteter och nå upp till den levnadsnivå som är brukligt utifrån sitt sociala sammanhang. Även om studentkost på nudlar kan vara knapert så är det ingenting som påverkar ens framtida liv. En ensamstående förälder däremot som inte har råd att köpa märkeskläder till sitt barn kan med det orsaka en mer långsiktig utestängning för barnet.

Lättare att ge till den som redan har

Attityden från det omgivande samhället är också väldigt olik beroende på om din fattigdom är temporär eller av mer bestående art. Du får en helt annan behandling om du är studentfattig och plankar på tåget än om du är hemlös och alltid saknar pengar. Av någon anledning är det lättare att ge till den som har än den som inte har.

Logiken är kanske att om du hjälper någon som tillfälligt behöver pengar avhjälper du hela problemet men den som ständigt behöver ger dig bara dåligt samvete. Människor är rädda för fattigdom eftersom den någon gång skulle kunna drabba de själva. Särskilt i Sverige med våra trygghetssystem finns också en attityd att du är inte fattig om du inte förtjänar det.

Nedmonterade välfärdssystem ger bestående fattigdom

Med EU-mått mätt är fattigdomen relativt låg i Sverige. Enligt en mätning ligger de nordiska länderna på runt 5 procent medan Belgien, Tyskland, Holland, Frankrike ligger på 10 och Storbritannien med Medelhavsländerna utmärker sig med hela 20 procent fattiga.

Enligt Halleröd är orsaken till skillnaden det svenska välfärdssystemet. Sociala trygghetssystem gör att man kan skilja kategorier fattiga ifrån varandra. I Storbritannien däremot är det samma personer som är både arbetslösa, ensamstående och uppbär socialbidrag.

Desto mer nedmontering av välfärdssystem desto mer cementerad blir alltså fattigdomen. Fler övergår från en tillfällig till en bestående fattigdom. Det är säkert. Frågan som kvarstår är väl bara då - hur länge de rika består?