Högerns filosofiska
finter

De som styrde gjorde det för att det en gång var ordnat på det sättet och så skulle det förbli. Ingen överhet finns, som inte är av Gud, fastslog aposteln Paulus (Rom 13:1). Det var ett beslut som svårligen gick att överklaga. (Därmed inte sagt att folk inte försökte - tvärtom bär mängden av slav-, bonde- och arbetaruppror genom historien klart vittnesbörd om att det motsatta varit fallet!)

Men hur ser det ut idag, när de flesta förnuftiga människor på rot avfärdar föreställningen att Gud utsett deras chefer? På vilken moralisk grund bygger högerns försvar för kapitalismen idag? Inte minst för vänstern borde det vara högt prioriterat att skärskåda högerns filosofiska finter.

För det är just finter det handlar om när man försöker försvara ett brutalt klass- och privilegiesystem som grundlades under en avlägsen och oupplyst forntid med moderna etiska argument. Den som tittar närmare på den offentliga ekonomiska debatten finner också snart att högern gärna trixar med korten. Oftast uttrycker det sig i att nyliberala debattörer använder sig av dubbla måttstockar för vad som är etiskt riktigt, och när den ena blir ifrågasatt kastar man sig smidigt över till den andra - även om denna position står i diametral motsättning till den första.

Ta till exempel de nyliberaler som hävdar att en helt oreglerad marknadsekonomi är att föredra. Ofta argumenterar de för att spelet mellan utbud och efterfrågan automatiskt leder till optimalt resursutnyttjande, och att marknadslösningar därför som regel är bättre än planhushållningsidéer. Argumentet är alltså i grunden utilitaristiskt - det vill säga att det bygger på att kapitalismen skapar mer nytta eller lycka än de till buds stående alternativen.

Men detta är förstås en omtvistad ståndpunkt. Man kan knappast påstå att alla tänkbara ekonomiska alternativ har prövats empiriskt. Däremot kan man med fog påstå att möjligheterna att planera en avancerad ekonomi blir bättre och bättre i takt med teknologins utveckling. Den allt större tillgången till superdatorer, förnyelsebara energikällor och snabba transportmedel gör att en ekonomisk ordning baserad på den kommunistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte längre framstår som orealistisk.

Om det är människors lycka som är av betydelse när man utformar ett ekonomiskt system, borde vi alltså kunna säga att kapitalismen - med dess fattigdom, svält och ogenerade elitstyre - bör avskaffas så snart det finns ett alternativ som bättre fyller människors behov. Och de debattörer på högerkanten som menar att det är lyckan i världen som räknas skulle inte kunna ha något att invända mot detta.

Men om man föreslår sådana behovskriterier som grunden för en moralisk ekonomi, det vill säga en ekonomi som planerades demokratiskt för att avskaffa all nöd och ge alla människor de resurser de behöver för att leva ett gott liv, då slår högern tvärtom bakut.

Då visar det sig att de flesta nyliberala ekonomer och högerspöken egentligen är anhängare av en helt annan grundprincip än den om att i utilitaristisk anda främja människosläktets välfärd. Den grundprincip de vanligen förfäktar är den moraliska äganderättens överordning över alla andra värden. För de nyliberaler som i filosofen Robert Nozicks anda menar att äganderätten går före alla andra hänsynstaganden spelar det ingen roll att ett fåtal dollarmiljardärer kontrollerar ofantliga resurser medan miljoner andra förgås i ett fattigdomens helvete på jorden. De rika har enligt Nozick ingen som helst skyldighet att dela med sig av sin rikedom till dem som behöver den för att överleva.

Detta är förstås ingen publikfriande åsikt - de flesta människor vänder sig med avsky mot ett sådant antihumanistiskt synsätt, och när frågan om äganderättens status kommer på tal försöker högerns debattörer därför ofta vända på steken och återgå till det utilitaristiska argumentet om kapitalismens nyttighet för att framstå som mindre grymma och kallhamrade.

Men nu är det ju en gång så att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Men kan inte försvara kapitalismen med både utilitaristiska argument och Nozicks äganderättsprincip. De båda ståndpunkterna är ömsesidigt uteslutande, och man måste därför ta ställning antingen för den ena eller den andra. Den som ansluter sig till den utilitaristiska principen måste då erkänna att om det finns ett alternativ till kapitalismen som mer skulle gagna mänsklighetens materiella och andliga utveckling så måste kapitalismen överges. Vilket ekonomiskt system som är att föredra blir då en rent empirisk fråga.

Men det är knappast denna ståndpunkt dagens nyliberaler intar. Även om de gärna bluffar och argumenterar utilitaristiskt när det passar deras egna syften är det enbart den moraliska äganderättens överhöghet som ligger till grund för deras ställningstaganden. De är med andra ord ogenerade försvarare av klass- och privilegiesamhället och svurna antidemokrater. Vad folket i stort tycker väger för dem lätt som en fjäder när det kommer i konflikt med en enda överklassplånbok.

Fast det talar man förstås inte högt om. Gjorde man det skulle folk kanske komma ihåg att överheten inte längre är av Guds nåde och ta sig för att överklaga dess beslut. Och detta med mer handgripliga metoder än den meningslösa ritualen att lägga en lapp i en låda vart fjärde år.