En rak höger mot
flyktingar och invandrare

Programmet innehåller i praktiken ingenting nytt under solen, kanske man skulle kunna säga. Kostnaderna kring den byråkrati man själv använder som ett sätt att hålla flyktingar på plats under statsmaskineriet måste trimmas, tycker regeringen.

Tidigare har det bland annat skett genom att regeringen har minskat bidragen och kommunerna har dragit ner på antalet svenskakurser för invandrare. Nu täpper man till de hål som håller hoppet vid liv för de papperslösa flyktingar och invandrare som skickar ansökning på ansökning, för att någon gång kunna leva och inte bara överleva.

Behandlingstiden för asylsökande ska kortas, och Barbro Holmberg konstaterar med falsk omtanke att "dagens utdragna asylprocesser leder till stort mänskligt lidande", och vidare att "vistelsetiden i sig också (kan) invagga åtskilliga i falska förhoppningar om att till sist få ett positivt besked". För att inte låta de osagda ord som skriker läsaren i ansiktet, fuck you invandrarjävlar! vara allt för tydliga så lindar hon in det med att sockra med små löften om att utredningarna av barns egna asylskäl ska förbättras, och om högre kvalitet på tolkar och översättare vid asylutredningar.

Lösningen på problemet med kostnader för byråkrati inom migrationsverket och utlänningsnämnden, liksom på problemet med mänskligt lidande är i sann socialdemokratisk anda att sparka ut folk ur landet i högre takt. Själva saknar byråkraterna insikt så till den milda grad att de inte ser hur den resurskrävande byråkratin är ett resultat av deras egen politik, vilken bland annat består av stängda gränser i EU i stort. Invandringen är samtidigt ett naturligt resultat av kapitalets plundring av arbetare och naturresurser internationellt, och inte minst, krigets helvete.

Statens resurser går sen till att bevaka, kontrollera, och lotsa invandrare i en process som för inte allt för många år sedan var tänkt att tjäna som en integrationstid och en orättvis bedömning av behovet av asyl. Sakta men säkert försvinner den tidigare orättvisa bedömningen, och ersätts av en mycket värre.

Resultatet av Barbros sexpunkts program om den genomförs är att de som nu i tusental lever under jord kommer att permanentas som en illegal grupp människor. Vissa kommer att fly vidare, samtidigt som andra inte kommer att ha den möjligheten. Hoppet att få en ny bedömning av grannländernas migrationsbyråkratier som är anslutna till EU, inkluderat Norge, är nästan lika litet som hoppet att få stanna, om man har fått ett slutgiltigt nej.

Alldeles säkert ingår också ett större antal barn i denna permanenta grupp illegala som Barbro påstår sig värna i Dagens Nyheter. Som billig och rädd arbetskraft kan sedan företagsägarna ställa arbetare mot arbetare när dessa papperslösa invandrare försöker försörja sig för att överleva.

Väg framåt

Om arbetarrörelsen eller någon socialistisk samhällsrörelse värd namnet ska till att kontra denna snyting så måste det till organisering. I dagsläget finns vissa radikala invandrarföreningar lokalt som genom inbördes hjälp har byggt upp större nätverk av kontakter för papperslösa flyktingar. Bra. Den lilla organisationen Ingen människa är illegal finns också på ett antal orter, och flera socialistiska ungdomsförbund arbetar med rasism som stor fråga.

Ser man till fackföreningarna vill LO centralt inte i dagsläget ta i frågan om papperslösa, och man är tysta i samtliga LO:s förbund om frågan. Och det ska till ett större under för att något av förbunden centralt ska bli en plattform för papperslösa arbetare. Vilket självklart inte är detsamma som medlemsbasens inställning och handlande, vilket ofta är betydligt mer solidariskt än ledningen. Det återstår att se om fackföreningen SAC-Syndikalisterna i framtiden kan bli en plattform för organisering av papperslösa arbetare i större utsträckning.

Men viktigare än att någon organisation i dagsläget för en representativ kamp och ställer sig på flyktingars sida i egenskap av kamrater är att flyktingar ställer sig på sin egen sida i egenskap av flyktingar, arbetslösa, arbetare och människor som förtjänar att bemötas med respekt. De papperslösa som ockuperade delar av de främsta roffarstaternas kontor under G8-ländernas toppmöte förra året i franska Evian är inspirerande.

Mer lokalt så kan man se spontana protester och uppror, som ockupationen för familjen från San Salvador i Hagfors, folk som gömmer flyktingar, namninsamlingar, och demonstrationer som viktiga aktioner för att förhindra statens övergrepp. Isolerade från varandra är de inte tillräckligt, men om de binds samman så riskerar de att hota statens makt på ett grundläggande sätt.

Vi måste lita på att den grupp människor som lever illegalt i större antal förr eller senare kommer att ta tillvara på sitt gemensamma intresse i konfrontation med både kapital och stat. Kommer då den radikala arbetarrörelsens organisationer att befinna sig på motsatt sida och anklagande hävda att papperslösa som grupp dumpar löner, urholkar kollektivavtal och så vidare, så är dessa organisationer dömda att försvara statens och kapitalets intresse i att spela ut oss mot varandra. Om vi ser bortom vad cheferna vill utnyttja illegala till, så kan vi istället se det gemensamma intresse som vi kan enas kring.