Disney dissar Moore

Bakgrunden till denna skandal är högst intressant. Walt Disney Co. köpte Miramax för tio år sedan. I deras överenskommelse skulle Miramax behålla friheten att producera vilka filmer de ville. Disney behöll rätten att stoppa filmer endast om de hade en för hög budget eller riskerade att bli märkt som NC-17. Denna märkning innebär att en film inte får ses av personer under 17 år.

Disney har stoppat filmer tidigare

Under åren har dock Disney två gånger stoppat distributionen av andra typer av filmer som Miramax producerat. Detta gällde filmerna Priest, som handlar om homosexualitet och giftermål bland katolska präster, och Dogma, som humoristiskt kritiserar den kristna tron och kyrkans makt. I fallet med Dogma tvingades Miramax av Disney att sälja filmen till det mindre företaget Lions Gate Films. Självklart nådde Dogma på grund av detta en mindre publik.

Michael Moores nya film Fahrenheit 9/11 berör de politiska och militära händelserna kring och efter den 11 september och är bland annat mycket kritisk mot presidentfamiljen Bush. Filmen möttes av hurrarop och stående ovationer på Cannesfestivalen, och har ett stort allmänintresse. Den uttrycker, efter vad man kan förstå utan att ha sett den, mycket kontroversiella åsikter om Irakkriget och om 11 septemberhändelsen. Moore har dessutom i samband med visningar av filmen uttalat sin övertygelse om att president George Bush måste avsättas för USA:s säkerhets skull.

Ursprungligen skulle filmen ha producerats av Mel Gibsons Icon Pictures. När de hoppade av började Moore och hans team förhandla med Miramax. Redan i detta stadium tog Michael Eisner personligen kontakt med Moores agent, Ari Emanuel, och bad honom att inte sälja filmen till Miramax. Eisner uttryckte farhågor om att Disney kunde riskera för dem viktiga bidrag från staten Florida, där Jeb Bush, bror till George Bush, är guvernör.

Kritik mot att tysta åsikter

Moore, Emanuel och Miramax fortsatte dock sina samtal, och Miramax beslöt att producera filmen. I deras kontrakt ingick att filmen skulle distribueras genom Disneys Buena Vista Distribution. Sex miljoner dollar av Disneys pengar gick till produktionen. Miramax ska dessutom vid upprepade tillfällen ha försäkrat Moore och hans team om att distributionen inte skulle bli ett problem. Till sist när väl filmen hade premiär fanns en representant för Disney där och han kallade uppskattande filmen för explosiv. Tydligen för explosiv för Disney.

Strax därpå meddelade Eisner bestämt att Disney inte tänkte distribuera Fahrenheit 9/11. Ett ramaskri for igenom amerikansk gräsrotspress och på New York Times ledarsidor talades det om brott mot yttrandefriheten. Eisner skrev då personligen ett inlägg i New York Times, i vilket han hävdade sin rätt att agera som han gjort. Han påpekade även att yttrandefriheten inte hade med detta att göra, då Disney erbjudit Miramax att köpa tillbaka distributionsrättigheterna till filmen. Detta innebär att Miramax kan sälja vidare rättigheterna, och att filmen kommer att nå allmänheten genom andra kanaler.

Det råder ingen tvekan om att Fahrenheit 9/11 kommer att finna sin väg till publiken även utan Buena Vista Distribution. Så långt kan man hålla med Mr Eisner. Men frågan är hur stor publik filmen kommer att nå. Som sagt har Disney vid två tidigare tillfällen stoppat spridningen av Miramax filmer, och för minst en av dem innebar detta långtgående konsekvenser. Moores film har dock redan haft europeisk premiär på Cannesfestivalen och gjort stor succé. Flera europeiska distributörer har redan skrivit kontrakt på filmen. Vi kan ju hoppas att den kommer att nå till exempel svenska biografer genom Sandrews Metronom eller SF, oavsett storleken på sin amerikanska distributör.

Men risken finns att den inte gör det. Och risken finns definitivt att den inte kommer att kunna nå en stor publik i sitt ursprungsland USA. Självklart finns det de som anser att en sådan filmpolitik är bra. Bland dessa kan man nämna Jon Alvarez, en amerikansk, konservativ politisk kommentator som i American Daily har publicerat ett upprop mot Fahrenheit 9/11. I sin artikel skriver han lidelsefullt om att ovetande familjer kanske skulle råka hamna på filmen i tron att den hyllade militärens och polisens agerande kring 11 september. Han fasar inför konsekvenserna av detta, och menar att allmänheten måste skyddas från Moores, enligt honom, opatriotiska hållning.

Det finns många åsikter om Moore och hans filmer. Men vad man tycker om honom inte är intressant just här. Det intressanta är att det finns många människor som uppskattar Moore. Att hans båda böcker har toppat försäljningslistor världen över. Att han i sina filmer i vilket fall är en motkraft mot en annars ganska lam politisk debatt kring till exempel USA:s krig mot Irak. Att människor som Michael Eisner, Jon Alvarez, familjen Bush och andra av ekonomiska, politiska och emotionella skäl vill hindra och/eller mildra hans framfart är förståeligt. Det betyder dock inte att det är försvarbart. Det hela är faktiskt ganska bisarrt.

Eisner har under den senaste månaden legat i hetluften då Roy Disney, son till Walt Disneys bror, avgått i protest mot Eisners hantering av företaget. Disney har också blivit stämt angående deras rättigheter att använda Nalle Puh. Hur detta och konflikten med Moore kommer att påverka företaget, som dessutom är i en ekonomisk nedförsbacke, är osäkert.

Moore å sin sida har under de senaste dagarna i amerikansk press blivit anklagad för att ha använt konflikten kring Fahrenheit 9/11 för att få mer uppmärksamhet kring filmen. Vissa anser att han lika gärna kunde ha offentliggjort att Eisner bett honom hålla sig borta från redan Miramax för ett år sedan. Men oavsett Moores intentioner kan man kanske i stället tacka honom för att han sett till att det blivit en så stor nyhet som möjligt.

Vilka beslutar om information och kultur i samhället?

På det stora hela är detta ett oroande skeende med högt uppsatta samhällsmedborgare inblandade. Konflikten speglar delar av mediaklimatet i en av världens största demokratier, och man kan väl minst sagt säga att bilden vi ser inte är speciellt uppmuntrande. Att liknande händelser har inträffat tidigare gör visar att detta inte är en engångsföreteelse inom filmbranschen. Förmodligen inte heller inom kultur- och mediebranschen i stort. Vi bör således fråga vilka personer och instanser i samhället som egentligen bestämmer över allmänhetens tillgång till information och kultur.

Vi kan hoppas att många diskuterar dessa kontroverser kring Disney och Michael Eisner och Micael Moore. Det som händer borde inspirera alla mediearbetare att se till att det nu väcks en bred, global debatt om mediekoncentrationen och dess konsekvenser. Global, därför att det uppenbarligen påverkar besluten i vissa amerikanska styrelserum även kulturella alsters spridning i till exempel Sverige. Bred, därför att det behövs många och spridda åsikter om hur man bör omforma och påverka mediabolagens inflytande. Nu, därför att det är det mer än hög tid att en sådan debatt äger rum.