Demokratiska
rättigheter, för vem?

Exemplen är många. Häpna Malmöbor kunde för några veckor sedan beskåda att samtliga stadsbussar pyntats med propaganda från det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Många reagerade, och som Yelah tidigare rapporterat genomförde Ung Vänster en civil olydnadsaktion i vilken de drog ner skyltarna. Skånetrafiken blev nerringda och tvingades sätta stopp för reklamkampanjen.

I Arbetaren 24/04 rapporterades att Posten varnat ett femtontal brevbärare i Stockholm för arbetsvägran, sedan de underlåtit att dela ut EU-valpropaganda från Sverigedemokraterna. Och när Sverigedemokraterna och liknande partier försöker ha torgmöten slutar det inte sällan med ett regn av grönsaker.

Det är onekligen så att de rasistiska partierna har det ganska tufft. I praktiken kan man säga att de till viss del faktiskt berövas sina demokratiska rättigheter. Men är detta fel?

Om vi börjar i andra änden kan vi ställa oss frågan: vad är det som är bra med demokrati? Demokrati kan naturligtvis definieras på flera olika sätt, men utan att fördjupa oss i demokratibegreppet kanske det går att enas om att demokrati är bra därför att det ökar jämlikheten, de enskilda medborgarnas makt, deras delaktighet i beslutsprocesser och därmed även deras tillfredsställelse. Demokrati har därför åtminstone ett instrumentellt värde; det är alltså värdefullt därför att det leder till något gott.

När högerextremistiska partiers representanter hävdar att de förvägras sina demokratiska rättigheter finns en antydan om att dessa rättigheter skulle vara absoluta - de antyds alltså med nödvändighet omfatta alla, alltid, och under alla omständigheter.

Denna idé kan tyckas vara bra, men är i själva verket potentiellt farlig. Den bäddar nämligen för ett missbruk av demokratin i syfte att minska det som demokratin är avsedd att öka. Alltså: om vi accepterar delaktigheten som värdefull, och demokratin som ett verktyg för att uppnå delaktighet, måste vi också acceptera att åberopandet av demokratiska rättigheter i syfte att minska delaktighet är något negativt.

Faktum är att allt som åberopas i syfte att exkludera människor från makten är negativt då det används i det syftet, oavsett om detta "allt" kallas demokrati, mänskliga rättigheter, eller som i vissa fall, "den enda vägens politik".

Att de rasistiska partiernas politiska agendor innebär att människor exkluderas från makt och deltagande är ofrånkomligt. Rasism bygger just precis på att människor exkluderas på basis av härkomst, hudfärg och kulturell identitet. Med andra ord: godtyckligt.

I slutändan kan någon hävda att detta handlar om en intressekonflikt mellan två gruppers anspråk på delaktighet: de rasistiska partierna, och de som av de förra definieras som "invandrare". Men om vi håller fast vid att jämlikhet, delaktighet och empowerment är värdefullt, är det givet vem som bör ha företräde i denna hypotetiska konflikt. Den svenska rasismen och nationalismen innebär nämligen en maktrelation mellan "svensk" och "invandrad", i vilken de som uppfattas som "svenskar" är överordnade och de som uppfattas som "invandrare" är underordnade.

Det är alltså legitimt att beröva högerextremistiska partier deras "demokratiska rättighet" att minska demokratin. Detta framför allt när det gäller utövande av parlamentarisk makt, exempelvis i form av försök till lagändringar för "hårdare tag". Men denna legitimitet får i sin tur inte heller missbrukas. Till exempel bör man, i de fall en rimlig möjlighet finns, bemöta förvrängningar, konstruktioner och lögner med saklighet, inte med censur.

Detta är dock något som vi måste göra själva; vi kan inte överlåta uppgiften till de nyliberala massmedierna. Det vore, i bästa fall, att ersätta en absurditet med en annan.