Den uppgjorda
rättegången i Irak

Saddam är tvivelsutan en brottsling och massmördare. Men rättegången mot honom har inte mycket med juridik att göra. Det är en skådeprocess vars poänger i högre grad är politiska än juridiska, och utgången kan bara bli en. Därigenom är processen lik den Franz Kafka beskriver i sin roman.

Oavsett de invändningar många analytiker gjort kommer Saddam att avrättas. Syftet med den kommande avrättningen är att skaffa Iraks nya regering lite nödvändig legitimitet; den vilar nu på den amerikanska krigsmaktens stöd; istället för det irakiska folkets.

Det är den politik som den amerikanska militären fört i landet som har gjort folk förbannade. De minns mycket väl exempelvis tortyren i Abu Ghraibfängelset och plundringen av Baghdads nationalmuseeum. Amerikanerna och britterna har inte ens kunnat garantera den mest fundamentala säkerheten för liv och lem i Baghdad. Det ser nu ut som om regeringen sitter i knäet på den amerikanska krigsmakten, och det är illa.

Avrättar regeringen Saddam visar den sig handlingskraftig, kanske kan den därigenom uppnå lite folkligt stöd, lite välbehövlig intern legitimitet. Dessutom är stödet för Saddam så svagt att risken för att han blir martyr sannolikt är minimal. Det finns heller ingen anledning att sörja den förre irakiske despotens öde. Men kanske vore det klokare att först angripa landets verkliga problem. Det skulle irakierna vinna på i längden.

Det är också besvärligt att rättegången mot honom inte är en förutsättningslös process, som om han hade dömts av en regering och domstol vars legitimitet vilade på folkets stöd. Kanske vore utgången då också på förhand given, men domen skulle inte förefalla vara svassande populism. Den skulle bli gedigen, legitim och i någon mån juridisk istället för politisk. En rättegång under sådana omständigheter skulle ta den sista udden ur Saddams beskylning om att rättegången är teater.

Saddam har rätt i att George W. Bush är en brottsling. Överfallet mot Irak skedde ju i strid mot internationella konventioner. I Irak och Afghanistan har den amerikanska krigsmakten dessutom begått otaliga brott mot de mänskliga rättigheterna, tortyr och terrorbombningar. Men till skillnad mot Hussein, som åtalas för krigsbrott i samband med kriget mot Irak 1980-1988, invasionen i Kuwait 1990 och massakern på kurdiska bybor i Halabja 1988, kommer president Bush inte att ställas till svars för något brott alls. Det är en grundläggande orättvisa som inte bör tolereras av världssamfundet.