Tala klarspråk om
flyktingpolitiken

Oavsett syftet med Nils Oskar Nilssons resa har han all anledning att vara arg. Dessvärre borde han kanske vara ännu argare. Det är nämligen många, många människor som på betydligt mer traumatiskt sätt har upplevt vad det kan innebära att försöka passera gränser.

Sverige har i dag en flyktingpolitik som talar ett tydligt språk. Enligt uppgifter från migrationsverket kan den som söker asyl i Sverige i praktiken räkna med avslag: "Av asylsökande 1999 fick 55 procent stanna. Under 2001 var motsvarande siffra 35 procent Utfallet för 2002 års asylsökande hamnar sannolikt på runt 20 procent", skriver verket i ett pressmeddelande.

Trots att främlingsfientliga partier formellt betraktas som politiskt inkorrekta är flyktingpolitiken alltså som hämtad från deras agenda. I de stora medierna är det få som reagerar. Tvärt om är det inte ovanligt med artiklar, insändare och ledare som med ett särpräglat språkbruk andas "hårdare tag" mot "invandrare".

I Sverige bollar vi ofta med till synes neutrala begrepp som uppehållstillstånd, avvisning och invandring. Orden säger en hel del om vår syn på världen, men eftersom vi är så vana att tala i dessa termer tänker vi inte så mycket på hur vi pratar. Men det borde vi göra. Idéerna och maktrelationerna som ligger till grund för vårt sätt att tala om ämnet är värda en närmare undersökning.

För vad är egentligen Sverige? Vad är egentligen en svensk? Per definition kan man säga att Sverige är ett avgränsat geografiskt territorium, och en svensk är en person som har fötts inom gränserna för detta territorium. Men vårt sätt att tala om saker tyder på att det ligger mer i begreppen än dessa enkla definitioner.

Vi anser nämligen att det är skillnad på de som föds inom vårt geografiska territorium, och de som föds utanför. De som föds på rätt sida får automatiskt, utan att behöva genomgå någon som helst prövning, privilegiet att kunna röra sig fritt på den mark som vi tycker oss ha rätt att bestämma över - vår mark: Sverige. Men de som föds på fel sida får det automatiskt inte. Med fel sida avses givetvis inte Danmark, Norge eller Finland. Fel sida kan däremot vara Irak, Marocko, eller Nicaragua.

Människans geografiska födelseplats är alltså helt, och ensamt avgörande för var någonstans hon kommer att få tillstånd att befinna sig. Att promenera. Att bo, att leva och att arbeta.

Någonting är fel med detta. Människor föds ju faktiskt inte med någon genuin egenskap som varierar beroende på vilken geografisk plats på jorden födelsen äger rum. Ändå finns gränserna. Men de finns givetvis inte utan anledning. Gränsernas existens handlar om makt. Det handlar om att skilja på folk och folk. Ljushyade från mörkhyade. Rika från fattiga. De "bättre" från de "sämre". Socialdarwinisterna gnuggar sina händer.

Svenskarna och den svenska regeringen uppfattar givetvis inte sig själva som rasistiska. Den som påstår att rasismen är en av hörnstenarna för den svenska flyktingpolitiken har med råge passerat gränsen för vad som kan sägas utan att uppfattas som oseriös. Tyvärr ligger det dock mycket i påståendet. Rasismen är nämligen den variabel som ensamt har störst inflytande över hur flykting- och invandringspolitiken ser ut. Det är helt enkelt inte bättre än att vi anser att det är skillnad på folk och folk. Den som inte är övertygad bör fundera på följande: ingen kräver att nyfödda svenskar ska prövas för att få uppehållstillstånd för att undgå avvisning. Ingen i fikarummet kläcker ur sig att kriminella svenskar borde utvisas. Ingen tycker att svenskar som inte vill ta till sig "våra normer och våra värderingar" inte har här att göra. Allt detta gäller alltid så kallade "invandrare".

Den rasistiska praktiken existerar inte bara här och var. Den snarare genomsyrar våra tankar och våra handlingar. Och vi är så vana att vi inget ser. Det är dags att lyfta frågan och börja förändra vår uppfattning av gränser. De är skadliga. Inte nödvändiga.